Hon stiger som ur himlen ner
Ifrån Liguriens berg,
I dok i kjol så mörk så svart
Mot markens ljusa färg.
Jag minns hur glad hon gick här förr,
Nu går hon blek av sorg
Inunder bördan som hon bär
På hjässan i en korg.
“Den bördan är nog tung, jag tror,
Som ni på hjässan bär,
Maria Pia kära mor
Nu är jag åter här
Med mitt staffli och min palett,
Och ni är ännu ung,
Men inte lika glad som forr
Er börda är nog tung.”
Hon svarar: “Ni är samma barn,
Fast tinnigen är grå.
Jag minns en lycklig tid som gått
Här där jag ser er stå.
Då bar jag hem i denna korg
Min mans och barnens tvätt,
Då var jag glad och korgen tung
Men nu är korgen lätt.
Ni minns min man som lade sten
Och byggde murar här,
Han togs till Abessinien
Att bygga vägar där.
Han lade sten vid sten, señor,
Till vårt imperium,
I Afrikas förbrända jord
Fick han sitt vilorum.
Umberto sen, min äldste son,
Som älskade er fru,
När han var liten som ni minns
Ja han är borta nu
Han gick till trupperna i fjol,
Han blev en bersagliär,
Han slogs i Abessinien berg
Och han har stupat där.
Så var det bara Nino kvar,
Mitt barn, min enda tröst,
Som jag, señor, när ni var här
Bar ännu vid mitt bröst.
Han var så stor, han var så stolt,
Han gick till Santander
Det står i tidningen i dag
Att han har stupat där.
Kom låt mig ta er i min famn,
Ni bar mitt barn en gång
Han sprattlade och log mot er
Han älskade er sång.
Och, herregud i himmelen,
Jag är så trött och tom,
Jag har ej flera barn att ge
Åt kejsardömet Rom.”
Ifrån Liguriens berg,
I dok i kjol så mörk så svart
Mot markens ljusa färg.
Jag minns hur glad hon gick här förr,
Nu går hon blek av sorg
Inunder bördan som hon bär
På hjässan i en korg.
“Den bördan är nog tung, jag tror,
Som ni på hjässan bär,
Maria Pia kära mor
Nu är jag åter här
Med mitt staffli och min palett,
Och ni är ännu ung,
Men inte lika glad som forr
Er börda är nog tung.”
Hon svarar: “Ni är samma barn,
Fast tinnigen är grå.
Jag minns en lycklig tid som gått
Här där jag ser er stå.
Då bar jag hem i denna korg
Min mans och barnens tvätt,
Då var jag glad och korgen tung
Men nu är korgen lätt.
Ni minns min man som lade sten
Och byggde murar här,
Han togs till Abessinien
Att bygga vägar där.
Han lade sten vid sten, señor,
Till vårt imperium,
I Afrikas förbrända jord
Fick han sitt vilorum.
Umberto sen, min äldste son,
Som älskade er fru,
När han var liten som ni minns
Ja han är borta nu
Han gick till trupperna i fjol,
Han blev en bersagliär,
Han slogs i Abessinien berg
Och han har stupat där.
Så var det bara Nino kvar,
Mitt barn, min enda tröst,
Som jag, señor, när ni var här
Bar ännu vid mitt bröst.
Han var så stor, han var så stolt,
Han gick till Santander
Det står i tidningen i dag
Att han har stupat där.
Kom låt mig ta er i min famn,
Ni bar mitt barn en gång
Han sprattlade och log mot er
Han älskade er sång.
Och, herregud i himmelen,
Jag är så trött och tom,
Jag har ej flera barn att ge
Åt kejsardömet Rom.”
×
![]()
