Langue   

Målaren och Maria Pia

Evert Taube
Langue: suédois


Evert Taube

Liste des versions

Regarder le vidéo

Interpretata da / Performed by: Mikael Samuelson


Chercher d'autres vidéos sur Youtube

Peut vous intéresser aussi...

Alla tillsammans
(Thorstein Bergman)
Byssan lull
(Evert Taube)
Dem som vi behöver
(Jan Hammarlund)


[1937]
Testo e musica / Text och musik / Lyrics and music / Paroles et musique / Sanat ja sävel: Axel Evert Taube

Evert Taube (1890-1976)
Evert Taube (1890-1976)


Axel Evert Taube (1890-1976) è stato senz'ombra di dubbio il più celebre e rispettato cantante svedese del XX secolo. Nato a Göteborg, proveniva da un'antica e nobile casata baltica tedesca stanziata in Svezia fin dal 1668; il suo cognome, che in tedesco significa “Colomba”, avrebbe quindi dovuto essere pronunciato alla lettera come in tedesco (tàube). Ma in Svezia lo si è sempre pronunciato alla francese, “tób”. In linea di massima, Evert Taube è stato il principale interprete di ballate tradizionali svedesi; ne abbiamo un esempio in questo sito con la bellissima Byssan lull, da lui scritta nel 1919 rielaborando un'antico canto marinaresco. Evert Taube era, in effetti, come l'apostolo dei canti marinareschi, che aveva cominciato a raccogliere e cantare fin da giovanissimo. Tra il 1910 e il 1915 visse e lavorò in Argentina; tornato in Svezia, fu il primo a introdurre e popolarizzare il tango. I motivi prediletti di Evert Taube sono descrizioni idilliache di paesaggi marinari, dall'Arcipelago Svedese ai paesi Mediterranei; dal nostro punto di vista moderno, si tratta spesso di quadretti un po' stereotipati, assai oleografici e, per così dire, “turistici” (o esotici). Nel 1937, però, Evert Taube scrisse questo brano piuttosto atipico, tanto da essere poi stato considerato come una delle più belle canzoni contro la guerra (e antifasciste) svedesi.


Interpretata da / Performed by: Anders Leissner
Hon stiger som ur himlen ner
Ifrån Liguriens berg,
I dok i kjol så mörk så svart
Mot markens ljusa färg.

Jag minns hur glad hon gick här förr,
Nu går hon blek av sorg
Inunder bördan som hon bär
På hjässan i en korg.

“Den bördan är nog tung, jag tror,
Som ni på hjässan bär,
Maria Pia kära mor
Nu är jag åter här

Med mitt staffli och min palett,
Och ni är ännu ung,
Men inte lika glad som forr
Er börda är nog tung.”

Hon svarar: “Ni är samma barn,
Fast tinnigen är grå.
Jag minns en lycklig tid som gått
Här där jag ser er stå.

Då bar jag hem i denna korg
Min mans och barnens tvätt,
Då var jag glad och korgen tung
Men nu är korgen lätt.

Ni minns min man som lade sten
Och byggde murar här,
Han togs till Abessinien
Att bygga vägar där.

Han lade sten vid sten, señor,
Till vårt imperium,
I Afrikas förbrända jord
Fick han sitt vilorum.

Umberto sen, min äldste son,
Som älskade er fru,
När han var liten som ni minns
Ja han är borta nu

Han gick till trupperna i fjol,
Han blev en bersagliär,
Han slogs i Abessinien berg
Och han har stupat där.

Så var det bara Nino kvar,
Mitt barn, min enda tröst,
Som jag, señor, när ni var här
Bar ännu vid mitt bröst.

Han var så stor, han var så stolt,
Han gick till Santander
Det står i tidningen i dag
Att han har stupat där.

Kom låt mig ta er i min famn,
Ni bar mitt barn en gång
Han sprattlade och log mot er
Han älskade er sång.

Och, herregud i himmelen,
Jag är så trött och tom,
Jag har ej flera barn att ge
Åt kejsardömet Rom.”

envoyé par Riccardo Venturi - 20/3/2023 - 11:47



Langue: italien

Traduzione italiana / Italian translation / Traduction italienne / Italiankielinen käännös:
Riccardo Venturi, 20-3-2023 11:49
Il pittore e Maria Pia

Lei scende come giù dal cielo,
Dai monti della Liguria al molo
Con una sottana tanto scura e nera
Da stagliarsi sul terreno chiaro

Ricordo, prima, com'era felice di venire qui...
E ora, invece, è impallidita dal dolore
Sotto il fardello che porta
In testa, in una cesta

“Mi sa che quel fardello è ben pesante,
Quel fardello che in testa portate,
Maria Pia, cara madre...eccomi,
Ora sono di nuovo qui

Col cavalletto e con la tavolozza,
E voi siete ancora giovane,
Ma non più felice come prima,
E il vostro fardello dev'essere pesante.”

Lei risponde: “Siete lo stesso bambino
Anche se le tempie si sono ingrigite.
Mi ricordo d'un tempo felice ch'è passato
Qui, dove vedo che ora state in piedi.

In questa cesta portavo a casa
Il bucato di mio marito e dei miei figli,
Allora ero felice... la cesta era pesante,
Ma ora la cesta è leggera.

Vi ricordate di mio marito che posava pietre
E che qui costruiva muri,
Lo hanno portato via, là in Abissinia
Per costruire strade.

Posò pietra su pietra, signore,
Per il nostro impero,
Nella terra bruciata d'Africa
Ha trovato la sua tomba.

E poi Umberto, mio figlio maggiore
Che voleva bene a vostra moglie
Quando era piccolo, ricordate...
Anche lui ora se n'è andato

L'anno scorso insieme alle truppe,
Era entrato nei Bersaglieri,
E' caduto sui monti d'Abissinia,
Morto ammazzato.

Mi rimaneva soltanto Nino
Mio figlio, il mio unico conforto
Come me, signore, quando eravate qui
Si stringeva ancora al mio petto.

Era così grande e fiero...
Se n'è andato a Santander.
E là è caduto,
C'è scritto sul giornale d'oggi.

Venite, lasciatevi abbracciare,
Voi che un tempo tenevate mio figlio.
Sbavacchiava e vi sorrideva,
Gli piacevano le vostre canzoni,

E ora, mio Dio che sta in cielo,
Mi sento così stanca e vuota.
Non ho più figli da dare
All'impero di Roma.”

20/3/2023 - 11:49




Page principale CCG

indiquer les éventuelles erreurs dans les textes ou dans les commentaires antiwarsongs@gmail.com




hosted by inventati.org