Vi veta vår väg och vi veta vårt mål,
där marschen av oss skall gå fram.
Mot hinder vi resa vår vilja av stål,
ty rygga tillbaka är skam,
och aldrig vi tröttna, fast vägen är svår,
som leder till frihet och vår.
Kamrater, vi samlas och länkas ihop
av tron, att vi segra en gång.
På frihet vi höja vårt skallande rop,
-om frihet skall sjunga vår sång.
Vi gå som i fjättrar. Snart resa vi oss
och fjättrarna spränga vi loss.
Vi föddes till världen och världen oss bjöd
att träla för andra, men vi
ha tröttnat att leva i svält och i nöd.
Vi kunna ej slavar förbli!
Vi blygas att veta som människor, hur
vi sämre behandlas än djur.
De händer, som valkats i möda och id,
ej räckas att tigga om lön,
men -gäller det! -kunna de knytas till strid,
och striden blir härlig och skön!
Ty rätt är att slåss, när som penningemakt
vår rätt har med bojor belagt.
Vi vilja istället för mörker ha ljus.
Vi veta, att livet är rikt.
Vi gå dock i armod. -Kamrater i blus,
hur kunna vi tåla väl slikt?
Ack, söner och döttrar av träldom, -vår jord
oss bjuder sitt dukade bord!
Vår lära är inte en blå fantasi
av tomma och frasgranna ord.
En dröm är den dock, som skall verklighet bli
med frihet och rätt på vår jord.
Den drömmen ger styrka och märg åt vårt hopp,
att snart skall vi resa oss opp.
Var man, som får slava i armod och brist,
var kvinna som härjas i nöd! -
stig in i vår här som en sann anarkist
och kämpa för frihet och bröd!
Ty inget man vinner, om inget man vill
och reser sig upp att slå till.
Vi fattiga äro, men rika på hopp:
vår seger är given till slut,
så sant som ur spädaste, vårfrusna knopp
den fagraste blomma slår ut.
Det är anarkismens, vår kärleks, idé
att frihet åt människorna ge!
där marschen av oss skall gå fram.
Mot hinder vi resa vår vilja av stål,
ty rygga tillbaka är skam,
och aldrig vi tröttna, fast vägen är svår,
som leder till frihet och vår.
Kamrater, vi samlas och länkas ihop
av tron, att vi segra en gång.
På frihet vi höja vårt skallande rop,
-om frihet skall sjunga vår sång.
Vi gå som i fjättrar. Snart resa vi oss
och fjättrarna spränga vi loss.
Vi föddes till världen och världen oss bjöd
att träla för andra, men vi
ha tröttnat att leva i svält och i nöd.
Vi kunna ej slavar förbli!
Vi blygas att veta som människor, hur
vi sämre behandlas än djur.
De händer, som valkats i möda och id,
ej räckas att tigga om lön,
men -gäller det! -kunna de knytas till strid,
och striden blir härlig och skön!
Ty rätt är att slåss, när som penningemakt
vår rätt har med bojor belagt.
Vi vilja istället för mörker ha ljus.
Vi veta, att livet är rikt.
Vi gå dock i armod. -Kamrater i blus,
hur kunna vi tåla väl slikt?
Ack, söner och döttrar av träldom, -vår jord
oss bjuder sitt dukade bord!
Vår lära är inte en blå fantasi
av tomma och frasgranna ord.
En dröm är den dock, som skall verklighet bli
med frihet och rätt på vår jord.
Den drömmen ger styrka och märg åt vårt hopp,
att snart skall vi resa oss opp.
Var man, som får slava i armod och brist,
var kvinna som härjas i nöd! -
stig in i vår här som en sann anarkist
och kämpa för frihet och bröd!
Ty inget man vinner, om inget man vill
och reser sig upp att slå till.
Vi fattiga äro, men rika på hopp:
vår seger är given till slut,
så sant som ur spädaste, vårfrusna knopp
den fagraste blomma slår ut.
Det är anarkismens, vår kärleks, idé
att frihet åt människorna ge!
×
![]()
