I fordom tid var sanningen mägtig och båld,
Afhållen i alla måtta,
Öfver all verlden hade hon våld,
Och ingen gjorde henne vånda;
Men nu är lögnen vorden henne vred,
Hon gitter henne hvarken höra eller se,
Och vill henne platt fördrifva.
Sanningen drager till herra slott,
Hon aktar der borgläger fånga,
Så snart hon var kommen der uppå,
Så klagade hon sin vånda;
Men der kom lögnen ridandes i gård,
Med riddare och svenner så väldig hon var,
Med blanka svärd uti händer.
Lögnen var hållen i herra ståt,
De månde henne hedra och ära,
Sanningen fick det spörja så brådt,
Stor sorg månde det henne göra.
Sanningen skrider sig genom porten ut,
Det hon utkom hon tackade Gud,
Att lögnen skulle henne ej finna.
Sanningen gaf sig i köpstaden in,
Den köpstads rätt att njuta,
Lögnen fick det så i sinn,
Hon ville henne det förbjuda.
Lögnen skrifver till borgmästar och råd,
Och beder dem sanningen ihjäl att slå,
Hon skulle icke hos dem blifva.
Sanningen måtte om midnatts tid,
De köpstads män undvika;
Förthy de lade derom sin flit,
De ville henne besvika.
Sanningen drager sig i bondens gård,
Hon akta der blifva i några år,
Att lögnen skulle henne ej finna.
Lögnen skrifver bref till alle ting,
Hon beder dem sanningen gripa,
Och föra henne till slottet igen,
Hon ville dem gåfva gifva;
Eller skulle lögnen bonden beskatta så,
Med dagelig ve och mycken omhug,
Att bonden skulle intet trifvas.
Afhållen i alla måtta,
Öfver all verlden hade hon våld,
Och ingen gjorde henne vånda;
Men nu är lögnen vorden henne vred,
Hon gitter henne hvarken höra eller se,
Och vill henne platt fördrifva.
Sanningen drager till herra slott,
Hon aktar der borgläger fånga,
Så snart hon var kommen der uppå,
Så klagade hon sin vånda;
Men der kom lögnen ridandes i gård,
Med riddare och svenner så väldig hon var,
Med blanka svärd uti händer.
Lögnen var hållen i herra ståt,
De månde henne hedra och ära,
Sanningen fick det spörja så brådt,
Stor sorg månde det henne göra.
Sanningen skrider sig genom porten ut,
Det hon utkom hon tackade Gud,
Att lögnen skulle henne ej finna.
Sanningen gaf sig i köpstaden in,
Den köpstads rätt att njuta,
Lögnen fick det så i sinn,
Hon ville henne det förbjuda.
Lögnen skrifver till borgmästar och råd,
Och beder dem sanningen ihjäl att slå,
Hon skulle icke hos dem blifva.
Sanningen måtte om midnatts tid,
De köpstads män undvika;
Förthy de lade derom sin flit,
De ville henne besvika.
Sanningen drager sig i bondens gård,
Hon akta der blifva i några år,
Att lögnen skulle henne ej finna.
Lögnen skrifver bref till alle ting,
Hon beder dem sanningen gripa,
Och föra henne till slottet igen,
Hon ville dem gåfva gifva;
Eller skulle lögnen bonden beskatta så,
Med dagelig ve och mycken omhug,
Att bonden skulle intet trifvas.
×
![]()
