Lingua   

Den överlevande kommunarden

Jan Hammarlund
Lingua: Svedese


Jan Hammarlund

Lista delle versioni e commenti


Ti può interessare anche...

Lied vom Gespensterzug
(Schmetterlinge)
Sur la Commune
(Serge Utgé-Royo)
Non siam più la Comune di Parigi
(Arturo Pedroni)


[1972]
Text och musik: Jan Hammarlund
Testo e musica: Jan Hammarlund
Lyrics and music: Jan Hammarlund
Album: När bandet slutar spela

“Våren 1971 såg jag flera gånger en fantastisk utställning på Moderna Museet. Den handlade om Pariskommunen. Som så många gånger (t ex i Ryssland 1917) uppstod den revolution som borgarna förfasade sig över til följd av ett blodigt krig som de själva hade startat. I mars 1871, under hungersnöden som följde på den preussiska belägringen av Paris, tog invånarna makten i sin stad. Utan blodsutgjutelse -soldaterna vägrade skjuta på befolkningen och anslöt sig till Kommunen- det första socialistiska experimentet i mycket idealistisk anda.

Det var en “snäll” revolution -man beslagtog inte ens bankerna. Överbefälhavare kunde i lugn och ro samla trupper i Versailles, marschera mot Paris i slutet av maj och kallblodigt låta avrätta mellan tjugo- och trettitusen kommunarder. Den här sången blev ganska efterfrågad, inte minst på mina konserter -men jag fick lära mig om ett fenomen som jag stött på flera gånger sedan dess: En hel del människor hade synpunkter på sången utan att ha lyssnat på den -i stort sett hade de bara hört refrängen som då löd: ”Kamrat! Håll ut! Socialismen ska befria oss alla till slut! Och de dröjde inte länge innan jag fick kritik från politrukerna inom vänstern: “Hammarlund har en felaktig bild av revolutionen... Den kommer inte som en skänk från ovan utan måste vara arbertarklassens eget verk...” Som om jag inte begrep det.

Vad dessa dumskallar möjligen hade missat, som dessutom framgick redan av sångens titel, var att den handlade inte om Sverige (eller Frankrike) 1973 med all politisk och ideologisk erfarenhet som vi hade tillgång till utan om en ganska typisk kommunard 1871 som möjligen inte ens läst “Kommunistiska manifestet” eller “Kapitalet” särskilt noga och som i likhet med många av sina fränder underskattat såväl behovet av planmässighet och strategi som motståndarnas blodtörst -och som, efter att ha bevittnat massakern på sina kamrater, ger uttryck för sina känslor.

Nåväl, när jag senare 1984 sjöng in sången igen bestämde jag mig för att bygga ut berättelsen lite (i verserna) och förstärka sångens historiska föränkring genom att lägga in ett tema från den sång som faktiskt sjöngs under Kommunens dagar, Le temps des cerises (Internationalen skrevs först efteråt) och från Jules Massenets opera “Manon” som var välkänd och älskad av parisarna.

Jan Hammarlund: Alla mina sånger, Skördemåne AB, 2005, p. 16

Nu samlas människor i solen och våren kommer till Paris.
Vi lever än och vi är unga, har dyrt betalat våra pris
för det vi lärt oss av historien för vi har sett vad ingen ser
utan att själens ljus kan slockna och aldrig nånsin tändas mer.
Här föll den sista barrikaden och de bar bort Marcel på bår.
Jag höll dig hårt i mina armar -man är blott en gång tjugu år...

I körsbärens tid var vinden så mjuk och himlen så vid,
då sjöng vi en sång och dansa en gång i körsbären tid.


Ur hungerns grepp belägringsvintern var det vår nya gryning kom
när vi förkasta våra herrar och vände vapnen emot dem.
Tillsammans byggde vi kommunen och många tusen till med oss.
Vi hade inget att förlöra men allt att vinna på att slåss.
Men det var dans i alla parker och det var kärlek, skratt och sång-
det ska vi också kunna säga när vår historia skrivs en gång.

”Låt oss njuta av vårens hela tjusning – snart blott ett minne återstår.
Kärlek, ja, den är livets tjusning - man är blott en gång tjugu år.”


Två gånger sker allt i historien – en gång som fars, en tragedi...
Thiers samla nya trupper mot oss med lögner och bedrägeri.
I tio dar och tio nätter ekade skotten i Paris
och trettitusen kommunarder blev mördade av hans milis.
Där männskor lever i förtvivlan, där männskor säljer sig för bröd,
där ska man minnas kommunarder och tända ljus för deras död.

I körsbärens tid går allting så fort, som en gång förut dör blommorna bort
och drömmen är slut och våren förbi.


Och genom drömmar, genom syner som vi har fått metod att se
skådar vi in nya tider och vi kan tyda vad som sker
och vi ser människor marschera, och nya krig, napalm och gas
och vi ser ofattbara vapen och gift som ödelägger hav.
Vi ser gerrillan i Bolivia, i Algeriet och Vietnam
och människor sjunger och studerar och ger kommunen nya namn.
Vi ser kulturer som är nya och nya mönster, nya spel
men sist till slut så ser vi jorden utan herre, utran träl.

I körsbärens tid så sjöng vi en sång.
Fast drömmen är slut och våren förbi, vi sjungen ännu i körsbärens tid.

inviata da Riccardo Venturi - 25/8/2014 - 11:26



Lingua: Italiano

Traduzione italiana di Riccardo Venturi
25 agosto 2014

“Nella primavera del 1971 visitai parecchie volte una fantastica mostra al Moderna Museet [di Stoccolma, ndt], che trattava della Comune di Parigi. Come è avvenuto tante volte (p.es. in Russia nel 1917), scoppiò la rivoluzione che i borghesi temevano in seguito a una sanguinosa guerra che loro stessi avevano iniziato. Nel marzo 1871, durante la carestia causata dall'assedio prussiano di Parigi, gli abitanti presero il potere nella loro città. Senza spargimento di sangue -i soldati si rifiutarono di sparare sulla popolazione e si unirono alla Comune-, fu il primo esperimento socialista di spirito assai idealistico.

Fu una rivoluzione “gentile”: non furono confiscate neppure le banche. I comandi militari superiori poterono ammassare alla chetichella truppe a Versailles e marciare contro Parigi alla fine di maggio, massacrando a sangue freddo tra venti e trentamila Comunardi. Questa canzone divenne abbastanza richiesta, soprattutto ai miei concerti; ma mi toccò imparare un fenomeno che, da allora, ho constatato parecchie volte. Una discreta quantità di persone si pronunciavano sulla canzone senza averla mai ascoltata, e in linea di massima conoscevano solo il ritornello che faceva allora: ”Compagno! Il socialismo ci libererà tutti alla fine!. Non dovetti aspettare molto prima di essere criticato dai “politruk” di sinistra: “Hammarlund ha un'immagine sbagliata della rivoluzione... Essa non arriva come un regalo dall'alto, ma deve essere opera della classe operaia...” Come se non lo capissi.

Quel che questi cretini forse non avevano afferrato, ma che del resto si ricavava già dal titolo della canzone, era che non parlava né della Svezia né della Francia del 1973, con tutta l'esperienza politica e ideologica a cui avevamo accesso, ma di un comunardo abbastanza tipico del 1871 che, forse, non aveva nemmeno letto a sufficienza il “Manifesto del Partito Comunista” o il “Capitale” e che, al pari di molti suoi compagni, aveva sottovalutato sia la necessità di seguire dei piani ben precisi e una strategia, sia la sete di sangue degli avversari, e che esprime quel che prova dopo aver visto massacrare i compagni.

Dunque, quando più tardi, nel 1984, cantai di nuovo la canzone, decisi di rielaborare un po' la narrazione (in versi) e di rafforzare la connotazione storica della canzone aggiungendovi un tema tratto dalla canzone che davvero si cantava durante i giorni della Comune, Le temps des cerises (l'Internazionale fu scritta dopo), e dalla “Manon” di Jules Massenet, un'opera notissima e amata dai parigini.

Jan Hammarlund: Alla mina sånger [Tutte le mie canzoni], Skördemåne AB, 2005, p. 16

IL COMUNARDO SOPRAVVISSUTO

Ora si riunisce la gente al sole, arriva la primavera a Parigi.
Siamo ancora vivi e giovani, il nostro prezzo lo abbiamo pagato caro
per quel che abbiamo appreso dalla storia, perché abbiamo visto quel che nessuno vede
senza che la luce dell'anima possa spegnersi per riaccendersi in qualche modo.
Qui è caduta l'ultima barricata, qui hanno portato via Marcel nella bara.
Ti stringevo tra le mie braccia – solo una volta si hanno vent'anni...

Nella stagione delle ciliege il vento era così lieve, il cielo così vasto,
e cantavamo una canzone, e danzavamo una volta, nella stagione delle ciliege.


Dalla morsa della fame, dall'inverno dell'assedio sorse una nuova alba
quando cacciammo via i padroni e rivolgemmo le armi contro di loro.
Insieme costruimmo la Comune e a migliaia si unirono a noi.
Non avevamo niente da perdere, ma tutto da guadagnare battendoci.
Ma si ballava in ogni parco e c'erano amore, risa e canzoni,
anche noi lo potremo dire quando la nostra storia sarà scritta una volta.

”Godiamo di tutto l'incanto della primavera, presto sarà solo un ricordo.
L'amore, sì, è l'incanto della vita – solo una volta si hanno vent'anni.”


Tutto accade due volte nella volta: una come farsa, una come tragedia...
Thiers ammassò nuove truppe contro di noi, con le menzogne e l'inganno.
Per dieci notti e dieci giorni echeggiarono gli spari a Parigi
e trentamila comunardi furono uccisi dalla sua milizia.
Dove la gente vive nella disperazione, dove si vende per il pane
si ricorderanno i Comunardi e si accenderanno luci per la loro morte.

Nella stagione delle ciliege tutto va veloce, così come prima muoiono i fiori,
e i sogni son finiti, la primavera è passata.


E per mezzo dei sogni e di ciò che abbiamo imparato a considerare con metodo
assistiamo a nuovi tempi e sappiamo interpretare ciò che accade
e vediamo uomini marciare, nuove guerre, napalm e gas
e vediamo armi inconcepibili e veleni che distruggono i mari,
vediamo la guerriglia in Bolivia, in Algeria e in Vietnam
e la gente canta e studia, e dà alla Comune nomi nuovi
Vediamo culture nuove, nuovi modelli, nuovi giochi,
ma alla fine vedremo la Terra senza padroni, senza schiavi.

Nella stagione delle ciliege cantavamo una canzone,
e anche se i sogni son finiti e la primavera è passato, ancora cantiamo nella stagione delle ciliege.

25/8/2014 - 13:48




Pagina principale CCG

Segnalate eventuali errori nei testi o nei commenti a antiwarsongs@gmail.com




hosted by inventati.org