Andalusien 1938

Jan Hammarlund

Originale

La versione spagnola di Marcia Rosati [2008]

ANDALUSIEN 1938 Teresa Carrar hade fyllt fyrtitvå, hon var änka med två vuxna barn, de var söner til henne och Carlos Manuel som blev skjuten på torget i sta'n. Deras by ligger ensam vid stranden och havet och födan får fångas til havs, men det blir sällan över att sälja nånting för fattigt folk som Carrars. Och Carlos Manuel, som det viskas i byn, nu när Francos arméer går fram han var med i en frivillig trupp i Oviedo och sköts i fascismens namn. Och att änkan Carrar vet nog mer än hon säger det viskas ibland här och där, för fastän de mördade Carlos Manuel fann de aldrig hans båda gevär. Nu knyts alla nävar til motstånd och strid bland de som ännu är kvar, "För att de inte ska vrida tillbaka vår tid, ska vi offra allt som vi har. För hellre ska blodet i ådrorna mina flyta på vägar och fält, än det flyter i kroppen på en som gav upp och som hälsar diktatorn snällt." Det stormar på havet och himlen blir mörk och man ser knappast båtarna mer, "Kanske glömmer generalerna att vi finns till när så många tigger och ber. Kanske har de en karta med floder och berg och med städer som flyg kommer till, där de glömt sätta ut en så oviktig plats som en fiskarby nära Motríl. Hon reste sig sakta och skrattade tyst åt att få en så barnslig idé, "De får håna med allt vad de vill här i byn men ni får inte dö alla tre." Och fast gevären låg kvar där hon gömt dem en gång, bars ett lik in från stranden en kväll: "Åh Maria, de har mördat mitt äldsta barn! Det bevisar att jag hade fel." Ja, så gick det till när gevären togs fram med fanan hon lindat dem i. Det ena fick José till sist i sin hand, det andra bar Teresa i strid. Hon sa: "De svinen tog från mig min sista illusion, det är allt jag har att tacka dem för, men ger jag mig nu, då är hoppet förbi för dem som blir kvar när jag dör." Teresa Carrar fördes ut klockan fem, det är alltid i gryningen. Några skott, lite fler än som hade behövts, jag kan höra dem dåna än. Men historien tar inte slut med soldaten, en bondson, som sköt som en karl. Varje gång när det gäller ska vi alla ta vid där hon föll, Teresa Carrar. Varje gång när det gäller ska vi alla ta vid där hon föll, Teresa Carrar.

ANDALUCÍA 1938 Teresa Carrar, de cuarenta y dos años era viuda y tenía dos hijos ya grandes eran hijos suyos y de Carlos Manuel fusilado en la plaza de la ciudad. Un pueblo costero, sin otros vecinos y el pescar para poder comer pero es cada vez más difícil lograr vender algo para pobres como los Carrar. Y Carlos Manuel, se dice en el pueblo ahora que el ejército franquista avanza, formaba parte de una milicia voluntaria en Oviedo y fue asesinado en nombre del fascismo. Y si bien la viuda Carrar sabe más de lo que dice, por aquí y allá se susurra que aunque hayan matado a Carlos Manuel nunca encontraron sus dos fuciles. Ahora se cierran todos los puños a la resistencia y a la lucha entre aquellos que quedaron allá, "Con el fin de que no nos hagan retroceder en el tiempo sacrificaremos todo lo que tenemos porque la sangre que llevo en las venas correrá por las calles y los campos antes de correr en el cuerpo de alguien que se rindió y que gentilmente rinde homenaje al dictador." Tempestad en el mar, el cielo se está oscureciendo y los barcos ya casi no se ven "Talvez los generales se olviden de que existimos mientras muchos imploran y rezan. Talvez tengan un mapa con ríos y montañas y ciudades donde llegan aeroplanos en donde se hayan olvidado de nombrar un lugar insignificante como este pueblito de pescadores cerca de Motril." Ella se levantó lentamente y rió en silencio por haber tenido una idea tan infantil, "Pueden decir lo que quieran en el pueblo pero ustedes no tienen por que morir los tres. Y si bien los fusiles estaban donde los habìa escondido aquella vez una noche trajeron de la playa un cadáver: "María, han matado a mi hijo mayor, esto significa que me había equivocado." Sí, así fue hasta que los fuciles no fueron sacados junto con la bandera en la que habían sido envueltos. Uno al final lo agarró José y el otro Teresa, para llevarselo al campo de batalla. Dijo: "Esos cerdos me sacaron hasta la última ilusión, es por lo único que les tengo que agradecer, mas ahora me dono a mí misma, la esperanza pasa a quien quedará aquí cuando yo esté muerta. Teresa Carrar salió a las cinco de la mañana y todavía estaba oscuro. Hubo algún disparo, más de los que hubieran sido necesarios, todavía puedo oirlos sonar. Pero la historia no termina con aquel soldado hijo de campesinos, que disparaba como un hombre. Cada vez que sea necesario, todos iremos al lugar donde cayó Teresa Carrar.