Tomten

Viktor Rydberg

Originale

Traduzione italiana / Italiensk översättning / Italian translation /...

TOMTEN Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken. Står där så grå vid ladgårdsdörr, grå mot den vita driva, tittar, som många vintrar förr, upp emot månens skiva, tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur, grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta. För sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta - »nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta» - slår, som han plägar, inom kort slika spörjande tankar bort, går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla. Går till visthus och redskapshus, känner på alla låsen - korna drömma vid månens ljus sommardrömmar i båsen; glömsk av sele och pisk och töm Pålle i stallet har ock en dröm: krubban han lutar över fylls av doftande klöver; - Går till stängslet för lamm och får, ser, hur de sova där inne; går till hönsen, där tuppen står stolt på sin högsta pinne; Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått, Karo sin tomte känner, de äro gode vänner. Tomten smyger sig sist att se husbondfolket det kära, länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära; barnens kammar han sen på tå nalkas att se de söta små, ingen må det förtycka: det är hans största lycka. Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder slumra som barn; men varifrån kommo de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick - men vart? Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter! Tomten vandrar till ladans loft: där har han bo och fäste högt på skullen i höets doft, nära vid svalans näste; nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom kommer hon nog tillbaka, följd av sin näpna maka. Då har hon alltid att kvittra om månget ett färdeminne, intet likväl om gåtan, som rör sig i tomtens sinne. Genom en springa i ladans vägg lyser månen på gubbens skägg, strimman på skägget blänker, tomten grubblar och tänker. Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset, blott från fjärran av forsens fall höres helt sakta bruset. Tomten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara. Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

TOMTEN Avvinte nel freddo notturno glaciale Le stelle scintillano e brillano. Tutti dormono nella fattoria solitaria sprofondata nella notte invernale. La luna prosegue il suo percorso, fa luccicare la neve su pini e abeti, e splende bianca sui tetti.  Solo Tomte veglia. Sta lì, così grigio, vicino al basso fienile. Grigio, contro il potere bianco. E osserva, come i precedenti inverni, sotto il freddo bagliore lunare. Poi il suo sguardo si sposta in direzione del bosco di abeti e pini. Circonda la fattoria in una ruvida linea, trattenendo, in modo implacabile un enigma che non ha chiave. Fa scorrere la mano tra capelli e barba, scuote la testa e il berretto "No, l'enigma è troppo difficile, no, non lo comprendo". Poi, scrollando in fretta la testa caccia via i molesti pensieri e torna al compito che gli compete. Si dirige verso la fattoria della quale conosce tutte le serrature. Le mucche nella stalla, nella fredda luce lunare, sognano l’estate. Privo d’imbracatura, frusta e renne, il vecchio pony ha ancora un sogno: la mangiatoia piena di fragrante trifoglio.  Va quindi alla recinzione delle pecore, vede che, accucciate, dormono tranquille. Va poi dai polli, dove il gallo si pavoneggia orgoglioso della sua alta cresta, sopra i nidi colmi di calda paglia fresca. Il cane si sveglia muove la coda, come per dire: "vecchio amico, compagno, siamo giunti alla fine". Tomte gironzola per l'ultima volta a osservare le persone della casa. Ben conosce la grande stima che le rende sicure della sua fedele cura. Va a vegliare vicino ai letti dei bambini e accarezza piano i loro capini. Non ci si sbaglia a immaginare il suo piacere: questi sono il suo tesoro più grande. Li ha visti, da padre in figlio, in figlio, per lunghe generazioni, dormire come fanciulli. Ma da dove sono venuti? Sono arrivate famiglie, e altre se ne sono andate, fiorite, invecchiate; ma dove la vita è trascorsa?  E per un attimo ancora, rimane senza risposta. Lentamente si gira verso il soppalco: lì ha vissuto, è la sua fortezza, e il suo riposo, alto nel profumo del fieno, vicino al nido della rondine. Ora quel nido è vuoto, ma in primavera, quando tra foglie e fiori, gli uccellini torneranno a cantare, probabilmente la rondine tornerà, con il suo piccolo compagno.  Poi racconterà del viaggio, cinguettando a tutti coloro che la ascoltano e torna così, di rimbalzo, la vecchia domanda, che vaga inquieta nella mente di Tomte. Attraverso le crepe nella parete del fienile la luna illumina la sua barba, e Tomte continua a pensare. Silenziosa è la foresta e tutta la terra avvolta nel freddo invernale. Solo la cascata lontana sussurra e sospira all’orecchio. Tomte ascolta e, a metà del sogno,  gli sembra di udire l’infinito flusso del tempo e si chiede a cosa sia legato. Qual è la sua fonte? Avvinte nel freddo notturno glaciale, le stelle brillano e scintillano. Tutti dormono in quella fattoria solitaria mentre s’avvicina la nebbia del mattino. La luna sta terminando il suo tranquillo vagare, la neve imbianca il pino e l’abete, brillando scintillante sui tetti.  Solo Tomte veglia.