Suola ja noaiddi
anonimo
| Originale | La traduzione svedese completa di Jakob Fellman (v. introduzione) Jakob... |
| SUOLA JA NOAIDDI "Seuraava laulu, josta vaan otan otteita, koska sen 160 säkeessä ei ole mitään erittäin merkillista, tarkoittaa Fellmanin tuuman mukaan taistelua uudin-asukasten, jotka tahtoivat anastaa maalohkoa, ja vanhan omistajan, noidan, välillä. Pakanalliset käsitteet ovat kuten edellisessä laulussa vielä kokonaan vallalla. Jokaisella todellisella noidalla täytyy ainakin olla se voima, että voi muuttautua eläinhaamuun." [1] Suola. Ibmilam lǟ tāl vāʓašǟmin. Mon läm valldam ǟdnam šaṫṫuit, Rǟsiṫ, mūrjit, čoaggám läm, Muorait, keđkiṫ adnam läm; Im läk valldam orruōmīṫ, Ǟdnam šaṫṫuit ain lam valldam. Olmus vāʓi mu lusa, Cēlki mu suolan lǟmin. Noaiddi. Ik ton touta ǟdnam lǟgi, Ikkos tieđi mu lǟmin. Kǟča šaṫṫuit ja vạltti vāra, Vuätti muorain mǟrkait, Rǟsiṫ maita kǟča nubpi lākkai. Suola. Kīppes läk ton olmai, Lǟkko don olmai olmuš? Tego läk ton Ibmil, Toṅko läk rǟsi takkam, Toṅko läk maita muorait takkam? Ikkos läk ton ǟdnam kudna. Tiurrin jođak nutko moṅge Rǟsik ại läk tu, Muorak, käđkik maita ại läk mīn, Isiṫ läge ominaṫ. Puärri lä maita mī puärri lä, Moṅge tieđam maita lǟmin tuge, Čạppis noaiti, ǟdnam alt. Oru toṅge sajistaṫ Ani rǟsīṫaṫ, mait ton šaddaṫäčak. Noaiddi. Suola, noaiddi rosatǟba, Maṅgimusta mātkuštǟba, Jogaiṫ, jäurriṫ jottalǟba, Muoraiṫ, keđkīṫ koučaṫǟba. Poárrasīn lǟ juigujuvvum Noaiti fidnu (noiduđak) abmasīta. Ạiggi poatta, ạiggi manna, Noaiṫik läk kivssïđạdjik, Kāstatis rīkait kāṫtastallik, Fastis mǟnuiđǟsikuin vaibaṫạddik, Aikilạssi orruk javutaga, Jiednađalla maita jenadam ạiki, Läge, läge toṅke lagapustaṫ. Tokku manna, toppi poatta, Ī noaiddi puvti maidin (maidigen) ṫakkat, Poágustuvvu faṅgavuođa tilist Suormak orruk ńualgga roakkutkätta. Läge, läge isiṫ ton, Suola, läk ton herran pǟssam, Tai mūrjī, kēđkī, rǟsī ala; Ani, ani jiečaṫ ēriti; Kost ton poadak, toppi (tokku) manak. Läm, läm mon tū pạdjeli Manam, manam, vālṫam, pijam, Suppim ja täučastam tu ēriti. [2] Suola. Te ton nogak tuššin, noaiddi pạrggi. | TJUFVEN OCH NÅIDEN Tjufven. [1] Min gud är på vandring. Jag har tagit jordens växter, gräs (och) bär jag samlat har, träd och stenar jag begagnat; ej jag tagit bosattes egendom, jordens växter har jag alltid begagnat. En menniska [2] kom till mig, sade mig vara tjuf. [3] Nåiden. Ej du känner landets bruk (lag), vet du icke mig vara till, se på växterna och tag i akt, se märkena i träden, gräset äfven [4] på annat vis. Tjufven. Hvem [5] är du, man, är du en christen, [6] [7] måhända är du gud? Är du äfven skapare af [8] gräs, är du äfven skapare af träd? Är du icke jordens stoft? Som kräldjur vandrar du som jag. Örterna äro ej dina, var husbonde öfver [9] ditt eget. Godt [10] är det, som godt är, jag vet äfven dig vara till, svarta troll, på jorden. Var äfven du på din plats, behåll ditt gräs, som du kan frambringa. Nåiden. Vara skall jag i fred, med mitt eget, med min egendom, betesstället är mitt, för mig på dessa ställen. Du vet mig vara till, detta land är mitt. Du, tjuf, är kommen hit, gräs ifrån marken har du förstört, stenar, träd söndrat. Vet du icke mig vara nåid? Nåiden att söka kommen du är, nåiden du skall finna. Tjufven. Usle nåid med (din) stora mun, med din toma klädnad, håll, håll dina fingrar. Den usle du uslare gör; jag tager vara på nåiden, jag hänger ock i trädens qvistar, [11] som en ekorre jag hoppar. Du, nåid, som ifrån marken söker ekorren att mörda, (som du) ser vara i dina egna träd. Tjufven det är, som hoppar i ditt träd, du tror ekorrn vara der. [12] Slutligen ekorrn slår omkull nåiden inunder dess träd, fäller träd på nåiden, hoppar uppå trädet, se ekorrn föll på nåiden. Tjufven är det fälda [13] trädet. Nåid, vare du maktlös, tjufven att förslå. Nåiden kommer slutligen i fängelse, tjufven blir husbonde, nåiden måste vara fängslad utan något brott, brott af intet äfven blir. Stackars män, gör dig icke till gud på jorden. Äro äfven träden dina? Hör, hör, arme nåid! Tjuf! Onda, onda gerningar [14] gör, omkring trän du vandrar, öfver trädens qvistar du går, stygga nåid, med din trolldom utan någon dyrkan. För ditt dag- och nattvak, [15] för ditt tillegnande [16] af träd och stenar, för ditt samlande af gräs och träd, ovälkommen du befinnes, kommande ifrån din långa vandring. [17] Nåid, nåid, dina sånger, sjunga skall du dina tankar, sjung, sjung om dina fränder, sjung, sjung om din slägt, de besjungas som afgudar. [18] På jorden de uppkalla vilddjur, bestar för att öfver skogen herrska. I sinom tid de ryckas bort, räknas till de svaga, att lysa uti röken. Tröttnad vare af din varelse, arma nåid, af din trolldom, din tid vare förkortad. Tillbaka, tillbaka vänd! Jorden har blifvit [19] öde, trollens boningsställen äro besjungna. Kraftlös vare du, nåid, än kraftlösare blif; [20] du tror dig vara nåid, nåid vara, du, till än kraftlösare sjungen. Tjufven befinnes äfven kraftlösare, [21] Nåid, nåid, du tror mig vara tjuf, sök ej tjufvens kung, tjufven sätter nåiden i röken, [22] fast du tror dig större vara, ordet han fattar, ordet han finner, låter maskar vankas (?) kring den onde nåiden. Nåid, nåid, hvarför [23] är du så kraftlös? Ej du kommer på tjufvens spår. Huru ofta du gjort dig färdig, utan någon klädnad, åt de gamle till åminnelse. Nåid, nåid, du är kraftlös! Tjufven och nåide kifvas, [24] slutligen de färdas, vandrar öfvert åar, elfvar, [25] klifva [26] öfver träd och stenar; af de gamle har besjungits nåidernas verk för efterkommande. Tiden kommer, tiden går, nåiderna äro frestare, hedningarnes land de afundas, [27] af sina onda gerningar de tröttna, tidtals äro de tysta, ljuda äfven. Ryck och ränn dit, hvadan [28] du kom, ej nåiden kan något uträtta, till åtlöje han blir i fängsligt tillstånd, fingrarne äro raka, oböjliga, tag gräs emellan dina fingrar. Nåid, nåid, du har tillegnat [29] dig gräset, vårdat träd och stenar. Och trän lemnen [30] I bort! O nåid, hvarför är du kraftlös, då du kraftfull varit! Vårda (dig) om ditt gräs, husbonde ej du är öfver ditt gräs, stenar och trän du låter vara. Nåiden. Var, var du egare, [31] tjufven är nu herre vorden öfver dessa bär, stenar och gräs, håll, håll dig hädan, derifrån [32] du kommer, dit du drag, den vansinnige har genom sitt bedrägeri den som … [33] tjuf var du då större? Än är jag öfver dig, jag går, jag går, tager, sätter, kastar, trycker dig bort. Tjufven. Då förgås du, arme nåid. |
[1] Tjuven. [2] Människa. [3] Tjuv. [4] Även. [5] Vem. [6] Kristen. [7] Läkkos ton olma olmush: är du männers man, eller: är du människa öfver män. “Olmush” begagnas, såsom redan sagts, numera äfven om sådana christna menniskor, som icke äro Lappar. [8] Av. [9] Över. [10] Gott. [11] Kvistar. [12] Där. [13] Fällda. [14] Gärningar. [15] v. 75-59, 102 och 137 äro kanske nåidens ord; v. 80-101, 103-136 och 138-142 tjufvens. [16] Tillägnande. [17] v. 15 [18] Avgudar. [19] Blivit. [20] Bliv. [21] v. 15 [22] Härmed, liksom ock i v. 88, afses måhända att nåiden skulle dömas till bålet, eller ock att “tjufven” skulle antända skogen och sålunda göra vistelsen för nåiden der omöjlig. Jfr. Del I s. 254 och 654. [23] Varför. [24] Kivas. [25] Älvar. [26] Kliva. [27] Avundas. [28] Vadan. [29] Tillägnat. [30] Lämnen. [31] Ägare. [32] Därifrån. [33] Här saknas påtagligen något. |
[2] Ane, ane iezat eret
Gos don boadát, dohko manat
Lean, lean mun du badjelii
Manan, manan, válddán, bijan
Suhppen ja deavccastan du eret