|
| Svensk översättning av Riccardo Venturi
|
 LE TEMPS QUI RESTE | TIDEN SOM FINNS KVAR |
| | |
| Et reste ma non-appartenance, | Och det finns kvar min otillhörighet, |
| l'attrait barbare sans terre, l'accueil | den barbariska, landlösa dragningskraften, mottagandet |
| au vent qui détruit toute apparence | vid vinden som sopar bort allting i synen |
| | |
| Reste le corps abandonné à son désert | Kroppen övergiven i sin öken, |
| le regard qui vise un ciel absurde, le mar ouvert | blicket som siktar på en absurd himmel, havet som öppnas |
| à tout voyageur incertain | för alla vägfarande som far i ovisshet |
| | |
| Et reste aussi la haine sans un but, | Och det finns kvar också hatet utan syfte, |
| l'amour innocent qui en jaillit dans la potrine | kärleken som utan skuld dryper därifrån i hjärtat, |
| et la fureur du silence | och tystnadens raseri |
| | |
| Et reste la parole, reste sa nuit, reste ma reconnaissance, | Och det finns kvar ordet, det finns kvar natten, det finns kvar min erkänsla, |
| reste la fragile connaissance | och det finns kvar den svaga visheten |
| de ce qui secoue et forme ma substance. | av vad rör och bildar mitt väsen. |
| | |
| Reste un concert de lumières éblouissantes | Det finns kvar en konsert av bländande ljus |
| qu'on a vu à l'horizon, cette nuit-là, juste en face, | man såg vid horisonten den där natten, där forut |
| les foudres tonnant sur la montagne | blixtarna högt på berget och deras åskor |
| | |
| Reste la caresse de ton ventre, | Och det finns kvar ditt underlivs smekning, |
| l'hésitation timide de la nuit dans l'esprit | den blyga, svaga nattljuset inne i mitt sinne |
| qui ne doit pas penser s'il t'entend | som inte undrar om det hör dig |
| | |
| Reste l'ivresse de deux chants | Det finns kvar ett par berusande sånger |
| qui me fascine et m'arrache l'angoisse de ces pleurs, | som tjusar mig, det smärtar mig den oroande gråten, |
| la bascule de mondes discordants | vi svävar mellan två stridiga världer |
| | |
| Reste le rire, et va savoir pourquoi on rit, | Skrattet - varför man skrattar vet jag inte - |
| qui ne connaît ni but ni douleur parce qu'il vit | har inget mål och ingen sorg ty det lever |
| et il n'y aucune faute pour celui qui vit | och det finns ingen skuld för de, som lever |
| | |
| Et reste la parole, reste sa nuit, reste ma reconnaissance, | Och det finns kvar ordet, det finns kvar natten, det finns kvar min erkänsla, |
| reste la fragile connaissance | och det finns kvar den svaga visheten |
| de ce qui secoue et forme ma substance. | av vad rör och bildar mitt väsen. |
| | |
| Et le voilà le temps qui reste, | Och här är tiden, som finns kvar, |
| le voilà le temps qui reste. | och här är tiden, som finns kvar. |
