Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr

Lars Wivallius

Originale

Deutsche Version / Versione tedesca / German version / Version...

KLAGE-WIJSA, ÖFWER THENNA TORRA OCH KALLA WÅÅHR Laurentii Wivallii Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr. Siunges som: Then signade dagh/ then signade stund/etc. 1642. 1. En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort Och Wintrens föda fördrifwer/ Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/ Och liten glädie oss gifwer/ Sool warma/ förbarma/ Hoos Wädreth tort/ Nu kölden Sommaren rifwer. 2. Godt Maijeregn giff/ lät dugga tätt neer/ Lät warm Dagg Örterna fuchta/ Oss torckan bortdriff/ låt frostet ey meer/ The späda Blomsteren tuchta/ War nådigh/ war nådigh/ för them iagh beer/ Som HERran tiena och fruchta/ 3. Lät Wäderet kolt/ och torckan oblidh/ Ey twinga Rosorna röda/ Lät Åkeren stolt/ ey läggias så nidh/ At han ey Bondan kan föda/ Bewara/ från fahra/ I allan tijdh/ Then späda Jordenes gröda. 4. Lät Himmelens Port/ uthwidga sin gång/ Hielp Molnen högre upstiga/ Lät höra oss fort/ skön Nächtergals sång/ Som Kölden twingar at tiga/ Lät siunga/ de unga/ Medh Stämmor mång: Lät Barnen danza och niga. 5. Låt danza å radh/ Folck stoora och små/ Låt feerla Sommarens Färlor. På Blomster och Bladh/ lät tilra och stå/ The wååta himmelska Pärlor/ Lät qwittra/ lät tittra/ Steglisor små. Hoos granna Swänska Sädsärlor. 6. Giff glädie och tröst/ lät Lärkian ey döö/ Lät lefwa Sommarens Swaala. Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö/ Som nu mon sorgeligt taala. Giff Sommar/ giff Blommer/ Giff gott grönt Höö/ Lät Gööken roopa och gaala. 7. Moot Gryningen bleek/ moot dagningen blidh/ När Natt och Dagh sigh åthskilia/ Lät höras mong leek/ om Sommarens tid. Diwr danza/ spela och gilja/ I Strömer/ ey glömmer/ Mong Lax/ mong Ijd/ Mong Fisk tå hafwa sin wilia. 8. Gör Dagen oss lång/ gör Natten oss klaar/ Lät Duggrägn warma neerfalla/ Och locka til Sång/ then Fougel som haar Tyst warit Winteren kalla/ Lät klinga/ lät springa/ Mongt hion/ mongt paar/ Lät frögdas Menniskior alla. 9. Gaak fruchtbar oss op/ gaak fruchtbar oss neer/ Och helsa Byiar och Städer/ Mong Åkermans kropp/ tå gläder sig meer/ Som går i tunna Lijnklädher/ I Dalar/ Trast taalar/ Och mong Munn leer/ Och mong Trumetare qwäder. 10. Ja/ liufliga Sool/ tu fattigh mans wän/ Som titt skeen ingom wilt spaara/ Lyss uppå wårt Bool/ medh Sommar igen Lät Köld och Torka bortfara/ Nu länchta/ nu tränchta/ Qwinnor och Män/ At gå i Soolskijnet klara. 11. Gör Sorgen oss kort/ bliff Åkermans wän/ Lät grönska Skogar och Daalar/ Driff torkan oss bort/ giff wätskan som än/ Mong Bondes hierta hugswalar/ Lät siunga/ mång Tunga/ Om Frögd igen/ Som nu bedröfweligt taalar. 12. Lät Skogen stå grön/ lät Jorden få frucht/ See til at oss intet trängier/ Lät flächta en skön/ och härligh een lucht/ Aff Skoghar/ Åkrar/ och Ängier/ Lät kranzas/ lät danzas/ Medh Frögd och Tucht/ lät bäddas brokota Sänger. 13. lät Gräset blij blöt/ och Blomsteren skön/ lät danza lilla lekatten/ lät flächta oss sött/ widt uth uppå Siön/ lät skönt wäär blåsa på Hatten/ På Ängen/ giff Sängen/ I Gräset grön/ Åth them som färdas om Natten. 14. lät Embetsmän få rätt bruka sin Hand/ Och trygg på reesa sigh gifwa/ lät Köpmänner gå til Watn och land/ Tijt the hälst Handelen drifwa/ Aff Rooser/ och Koosor/ Ibland all Stand/ lät mongen frögdefull blifwa. 15. lätt dagen blij warm/ mong Heerde tå står I mång grön lustigan Skugga/ Och rester sin Arm/ åth Getter och Fåår/ På Bäär och Äplen lät tugga/ Från Plogen/ åth Skogen/ Så widt han nåår/ lät Oxen titta och glugga. 16. Släpp Boskapen wall/ löös Oxen ur Bås/ Driff Fää och Fänadt åth Skogen/ lät Öken för Stall/ in under Gudz Låås/ Lät Bonden glädias widh Plogen/ Höst mustigh/ gör lustigh/ Lät Säden fåås/ Aff Åkren ymnigh och mogen. 17. Lät grönskas hans Fåår/ lät blomstras hans Äng/ Hielp fylla Bingarna blotta/ När Bonden sielff rår/ fåår Krigzman och säng/ At hwila lemmarna trötta/ Still Wreden/ giff Freden/ Mong Pijga/ mong Dräng/ Tå glädias öfwer all måtta. 18. På Blomster och Löff lät stimma the Bij/ Som dragha Honungen söta. Men lufften blijr döff/ aff buller och Skrij/ Ther sigh twå Krigzhärar möta/ Still Wreden/ giff Freden/ Gudh statt oss bij/ Som bäst kan Fienden stöta. 19. Tu råder om Krigh/ tu råder om alt/ Tu råår om Himmelens Fäste/ Ty wil iagh och tigh/ alt hafwa befalt/ Hielp oss till Foot och Häste. Gör frodigt/ frimodigt/ Hwad nu är kalt/ Tu west allena wårt bäste. 20. Wij hafwe/ o Gudh/ tigh syndat emoot/ Förlåt oss bristerna swåra/ Wij wele titt Budh/ med bättring och bot/ Nu fölia dagarna wåra/ Låt falla/ medh alla/ Tin wredes Hoot/ Och dämp alt hwad oss kan dåra. 21. Dämp Wällusten neer/ tin Gåfwor oss lät Altijdh rätt nyttia och bruka/ Och ändelig iagh beer/ hielp theras beswär Som tuchtigt sina Bord duka/ Och hielpa/ ey stiälpa/ Then Hand som bär/ Een tom och söndrigan Krwka. 22. Giff them ett gott Åhr/ them lyse tin Sool/ Som Åhrsens tijder weet deela/ Them Månen och gå/ i Åhr som i Fiool/ At Ny och Nedan ey feela/ The andra/ til wandra/ Til tomma Bool/ Som aldrigh hielpa siukt heela. Ttryckt i Stockholm/ Åhr 1642.

Klagelied über diesen dürren und kalten Lenz Im Lenz dürr und kalt der Sommer verdorrt und wird der Herbst schon vertrieben. O Himmel, hilf bald, der Frühling geht fort, sieh, Freud ist wenig geblieben. Sonn warme, erbarme! Im kalten Nord die Frühlingslüfte zerstieben. Gut Mairegen spend und labenden Tau, gib warme Schauer den Früchten! Dem Frost mach ein End und Kälte mach lau und schmück die Blüten mit Düften! Bann Schade mit Gnade! Auf jene schau, die ehrn den Herrn und ihn fürchten. Gib Freude und Trost aus huldvoller Hand und laß die Abendluft kühlen! Erquick jede Brust im schwedischen Land, die nun mag sorgenvoll fühlen! Gib Krumen, gib Blumen, gib duftend Heu, laß Kuckuck rufen und buhlen. Die Tage mach lang, die Nächte mach klar, und warme Schauer laß fallen! Lock Vogel zum Sang, der stille doch war, und keinen Lockruf ließ schallen! Laß klingen, laß springen manch Magd, manch Paar! Gib Freude den Menschen allen! Gib Wäldern dein Grün, gib Feuchte der Luft, gib, daß uns nichts soll bedrängen, laß fächeln so schön den blumigen Duft, laß Felder und Äcker besprengen! Gib Kränze für Tänze in Freud und Zucht und Betten auf blumigen Hängen. Laß tanzen in Reihn nun froh groß und klein, gib Sommers läuternden Segen! Für Blüten und Seim, durchsichtig und rein, send perlend belebenden Regen! Laß härmen, laß lärmen Stieglitze klein und schwirren Himmel entgegen! Das Gras netze lind und Feldblumen schön, das kleine Wiesel laß rasen, laß fächeln den Wind auf Bächen und Seen und laß um die Hüte ihn blasen! Auf Matten gib Betten im Grase grün für die, die wandern auf Straßen. Im Morgenlicht blass beim dämmernden Tag die Nacht nimmt Abschied im stillen; in Moos und Morast, im Wald und im Hag laß Tiere schwirren und spielen, in Gischten die Fische beim Wellenschlag laß tummeln nach ihrem Willen. Vom Koben zum Wald den Ochsen nun lenk und treib das Vieh auf die Weide, der Herde als Stall die Lichtung dort schenk, dem Bauer am Pfluge schenke Freude! Herbst saftig macht lustig! Laß reifen die Saat, daß nichts den Acker vergeude. Laß grünen dem Schaf und blühen die Weid, hilf füllen Bottiche wieder! Der Bauersmann brav, will enden all Streit, der Kriegsmann will ruhen die Glieder. Geschieden in Frieden! Manch Bursche, manch Maid dann singen froh ihre Lieder. Du herrschst über Krieg und herrschst überall und über Himmel und Erde, doch Einhalt gebiet dem Fürst und Vasall, hilf uns zu Fuß und zu Pferde! Mach mutig, freimütig, bald wird es kalt! Du weißt, wie bestens es werde. Gib ihnen ein Jahr, von Sonne erhellt, die weiß die Zeit recht zu teilen, und läßt den Mond klar bescheinen die Welt, um mit seinem Licht zu verweilen. Die andern laß wandern auf kargem Feld, die nimmer helfen zu heilen. Ja, Sonne, dein Strahl den Armen ist hold, die ihn im Herzen bewahren, beleucht unser Mahl mit Sommer und Gold, und Dürre und Kälte laß fahren! Wir trachten und schmachten, freun uns der Welt, freun uns der Sonne, der klaren.