Lingua   

Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr

Lars Wivallius
Pagina della canzone con tutte le versioni


OriginaleIl testo completo della poesia in grafia svedese moderna.
KLAGE-WIJSA, ÖFWER THENNA TORRA OCH KALLA WÅÅHR

klagewijsa


Laurentii Wivallii
Klage-Wijsa/
Öfwer
Thenna torra och kalla Wååhr.

Siunges som:
Then signade dagh/ then signade stund/etc.

1642.


1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.

2.
Godt Maijeregn giff/ lät dugga tätt neer/
Lät warm Dagg Örterna fuchta/
Oss torckan bortdriff/ låt frostet ey meer/
The späda Blomsteren tuchta/
War nådigh/ war nådigh/
för them iagh beer/
Som HERran tiena och fruchta/

3.
Lät Wäderet kolt/ och torckan oblidh/
Ey twinga Rosorna röda/
Lät Åkeren stolt/ ey läggias så nidh/
At han ey Bondan kan föda/
Bewara/ från fahra/
I allan tijdh/
Then späda Jordenes gröda.

4.
Lät Himmelens Port/ uthwidga sin gång/
Hielp Molnen högre upstiga/
Lät höra oss fort/ skön Nächtergals sång/
Som Kölden twingar at tiga/
Lät siunga/ de unga/
Medh Stämmor mång:
Lät Barnen danza och niga.

5.
Låt danza å radh/ Folck stoora och små/
Låt feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh/ lät tilra och stå/
The wååta himmelska Pärlor/
Lät qwittra/ lät tittra/
Steglisor små.
Hoos granna Swänska Sädsärlor.

6.
Giff glädie och tröst/ lät Lärkian ey döö/
Lät lefwa Sommarens Swaala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö/
Som nu mon sorgeligt taala.
Giff Sommar/ giff Blommer/
Giff gott grönt Höö/
Lät Gööken roopa och gaala.

7.
Moot Gryningen bleek/ moot dagningen blidh/
När Natt och Dagh sigh åthskilia/
Lät höras mong leek/ om Sommarens tid.
Diwr danza/ spela och gilja/
I Strömer/ ey glömmer/
Mong Lax/ mong Ijd/
Mong Fisk tå hafwa sin wilia.

8.
Gör Dagen oss lång/ gör Natten oss klaar/
Lät Duggrägn warma neerfalla/
Och locka til Sång/ then Fougel som haar
Tyst warit Winteren kalla/
Lät klinga/ lät springa/
Mongt hion/ mongt paar/
Lät frögdas Menniskior alla.

9.
Gaak fruchtbar oss op/ gaak fruchtbar oss neer/
Och helsa Byiar och Städer/
Mong Åkermans kropp/ tå gläder sig meer/
Som går i tunna Lijnklädher/
I Dalar/ Trast taalar/
Och mong Munn leer/
Och mong Trumetare qwäder.

10.
Ja/ liufliga Sool/ tu fattigh mans wän/
Som titt skeen ingom wilt spaara/
Lyss uppå wårt Bool/ medh Sommar igen
Lät Köld och Torka bortfara/
Nu länchta/ nu tränchta/
Qwinnor och Män/
At gå i Soolskijnet klara.

11.
Gör Sorgen oss kort/ bliff Åkermans wän/
Lät grönska Skogar och Daalar/
Driff torkan oss bort/ giff wätskan som än/
Mong Bondes hierta hugswalar/
Lät siunga/ mång Tunga/
Om Frögd igen/
Som nu bedröfweligt taalar.

12.
Lät Skogen stå grön/ lät Jorden få frucht/
See til at oss intet trängier/
Lät flächta en skön/ och härligh een lucht/
Aff Skoghar/ Åkrar/ och Ängier/
Lät kranzas/ lät danzas/
Medh Frögd och Tucht/
lät bäddas brokota Sänger.

13.
lät Gräset blij blöt/ och Blomsteren skön/
lät danza lilla lekatten/
lät flächta oss sött/ widt uth uppå Siön/
lät skönt wäär blåsa på Hatten/
På Ängen/ giff Sängen/
I Gräset grön/
Åth them som färdas om Natten.

14.
lät Embetsmän få rätt bruka sin Hand/
Och trygg på reesa sigh gifwa/
lät Köpmänner gå til Watn och land/
Tijt the hälst Handelen drifwa/
Aff Rooser/ och Koosor/
Ibland all Stand/
lät mongen frögdefull blifwa.

15.
lätt dagen blij warm/ mong Heerde tå står
I mång grön lustigan Skugga/
Och rester sin Arm/ åth Getter och Fåår/
På Bäär och Äplen lät tugga/
Från Plogen/ åth Skogen/
Så widt han nåår/
lät Oxen titta och glugga.

16.
Släpp Boskapen wall/ löös Oxen ur Bås/
Driff Fää och Fänadt åth Skogen/
lät Öken för Stall/ in under Gudz Låås/
Lät Bonden glädias widh Plogen/
Höst mustigh/ gör lustigh/
Lät Säden fåås/
Aff Åkren ymnigh och mogen.

17.
Lät grönskas hans Fåår/ lät blomstras hans Äng/
Hielp fylla Bingarna blotta/
När Bonden sielff rår/ fåår Krigzman och säng/
At hwila lemmarna trötta/
Still Wreden/ giff Freden/
Mong Pijga/ mong Dräng/
Tå glädias öfwer all måtta.

18.
På Blomster och Löff lät stimma the Bij/
Som dragha Honungen söta.
Men lufften blijr döff/ aff buller och Skrij/
Ther sigh twå Krigzhärar möta/
Still Wreden/ giff Freden/
Gudh statt oss bij/
Som bäst kan Fienden stöta.

19.
Tu råder om Krigh/ tu råder om alt/
Tu råår om Himmelens Fäste/
Ty wil iagh och tigh/ alt hafwa befalt/
Hielp oss till Foot och Häste.
Gör frodigt/ frimodigt/
Hwad nu är kalt/
Tu west allena wårt bäste.

20.
Wij hafwe/ o Gudh/ tigh syndat emoot/
Förlåt oss bristerna swåra/
Wij wele titt Budh/ med bättring och bot/
Nu fölia dagarna wåra/
Låt falla/ medh alla/
Tin wredes Hoot/
Och dämp alt hwad oss kan dåra.

21.
Dämp Wällusten neer/ tin Gåfwor oss lät
Altijdh rätt nyttia och bruka/
Och ändelig iagh beer/ hielp theras beswär
Som tuchtigt sina Bord duka/
Och hielpa/ ey stiälpa/
Then Hand som bär/
Een tom och söndrigan Krwka.

22.
Giff them ett gott Åhr/ them lyse tin Sool/
Som Åhrsens tijder weet deela/
Them Månen och gå/ i Åhr som i Fiool/
At Ny och Nedan ey feela/
The andra/ til wandra/
Til tomma Bool/
Som aldrigh hielpa siukt heela.

Ttryckt i Stockholm/
Åhr 1642.
KLAGEVISA ÖVER DENNA TORRA OCH KALLA VÅR

En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma!
Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.


Gott majeregn giv, lät dugga tätt ner,
lät varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, lät frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var rådig!
För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kallt och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
lät åkeren stolt ej läggjas så nid,
att han ej bondan kan föda!
Bevara från fara
i allan tid
den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
lät höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Lät sjunga de unga
med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!


Lät dansa å rad folk, stora och små,
lät färla sommarens färlor!
På blomster och blad lät tillra och stå
de våta himmelska pärlor!
Lät kvittra, lät tittra
steglitsor små,
hos granna svenska sädsärlor!

Giv glädje och tröst, lät lärkjan ej dö,
lät leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer,
giv gott grönt hö,
lät göken ropa och gala!

Mot gryningen blek, mot dagningen blid,
när natt och dag sig åtskilja,
lät höras mång lek om sommarens tid,
djur dansa, spela och gilja!
I strömmer ej glömmer
mång lax, mång id,
mång fisk tå hava sin vilja!

Gör dagen oss lång, gör natten oss klar,
lät duggregn varma nerfalla
och locka till sång den fågel som har
tyst varit vinteren kalla!
Lät klinga, lät springa
mångt hjon, mångt par,
lät fröjdas människor alla!


Gack fruktbar oss upp, gack fruktbar oss ner
och hälsa byar och städer!
Mång åkermans kropp tå gläder sig mer,
som går i tunna linkläder.
I dalar trast talar
och mång mun ler
och mång trumpetare kväder.

Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän,
som titt sken ingom villt spara,
lys uppå vårt bol med sommar igen,
lät köld och torka bortfara!
Nu längta, nu trängta
kvinnor och män
att gå i solskinet klara.


Gör sorgen oss kort, bliv åkermans vän,
lät grönska skogar och dalar,
driv torkan oss bort, giv vätskan, som än
mång bondes hjärta hugsvalar!
Lät sjunga mång tunga
om fröjd igen,
som nu bedröveligt talar!

Lät skogen stå grön, lät jorden få fukt,
se till, att oss intet trängjer,
lät fläkta en skön och härlig en lukt
av skogar, åkrar och ängjer!
Lät kransas, lät dansas
med fröjd och tukt,
lät bäddas brokota sänger!

Lät gräset bli blött och blomsteren skön,
lät dansa lilla lekatten,
lät fläkta oss sött vitt ut uppå sjön,
lät skönt vär blåsa på hatten!
På ängen giv sängen
i gräset grön
åt dem, som färdas om natten!

Lät ämbetsmän få rätt bruka sin hand
och trygg på resa sig giva,
lät köpmänner gå till vatten och land,
tit de helst handelen driva!
Av rosor och kosor
ibland all stand
lät mången fröjdefull bliva!

Lät dagen bli varm! Mång herde tå står
i mång grön, lustigan skugga
och rester sin arm åt getter och får.
På bär och äpplen lät tugga!
Från plogen åt skogen,
så vitt han når,
lät oxen titta och glugga!

Släpp boskapen vall, lös oxen ur bås,
driv fä och fänat åt skogen!
Lät öken få stall in under Guds lås,
lät bonden glädjas vid plogen!
Höst mustig gör lustig,
lät säden fås
av åkren ymnig och mogen!

Lät grönskas hans får, lät blomstras hans äng,
hjälp fylla bingarna blotta!
När bonden själv rår, får krigsman ock säng
att vila lemmarna trötta.
Still vreden, giv freden!
Mång piga, mång dräng
tå glädjas över all måtta.

På blomster och löv lät stimma de bi,
som draga honungen söta!
Men luften blir döv av buller och skri,
där sig två krigshärar möta.
Still vreden, giv freden,
Gud statt oss bi,
som bäst kan fienden stöta!

Tu råder om krig, tu råder om allt,
tu rår om himmelens fäste.
Ty vill jag ock tig allt hava befallt.
Hjälp oss till fot och till häste!
Gör frodigt, frimodigt,
vad nu är kalt!
Tu vest allena vårt bäste.

Vi have, o Gud, tig syndat emot,
förlåt oss bristerna svåra!
Vi vele titt bud med bättring och bot
nu följa dagarna våra.
Lät falla med alla
tin vredes hot,
och dämp allt, vad oss kan dåra!

Dämp vällusten ner, tin gåvor oss lär
alltid rätt nyttja och bruka!
Och äntlig jag ber, hjälp deras besvär,
som tuktigt sina bord duka
och hjälpa, ej stjälpa
den hand, som bär
en tom och söndrigan kruka!

Giv dem ett gott år, dem lyse tin sol,
som årsens tider vet dela,
dem månen ock gå, i år som i fjol,
att ny och nedan ej fela!
De andra lät vandra
till tomma bol,
som aldrig hjälpa sjukt hela!


Pagina della canzone con tutte le versioni

Pagina principale CCG


hosted by inventati.org