Песня o земле
Vladimir Semënovič Vysotskij / Владимир Семёнович Высоцкий| Versione svedese, da questa pagina | |
| LIED VON DER ERDE Wer sagt, verbrannte Erde sei verdorben und sinnlos sei’s, wirft man noch Saat hinein? Wer sagt, sie regt sich nicht, sei abgestorben? Nein, nein, das scheint nur manchmal so zu sein. Wer könnte ihr verbieten zu gebären? Ihr Schoß ist unerschöpflich wie das Meer. Kein Feuer kann sie bis zum Grund verheeren. Sie lebt und atmet, wenn auch kummerschwer. Durchfurcht noch kreuz und quer von Schützengräben, von Bombenkratern klaftertief zerwühlt, nach all den Schrecken, die bedroht ihr Leben, seufzt sie, in schwarze Asche eingehüllt. Doch maßlos viel an Leid kann sie ertragen. Glaubt nicht, daß sie verkrüppelt sei daran, und ihr nun ewig müßt darüber klagen, daß sie verstummt sei, nicht mehr singen kann! Aus tausend Wunden, die ihr Leib erlitten, ertönt ihr Lied, das sie mit Schmerzen stöhnt, das unsre Seele allen Stiefeltritten zum Trotz noch singt, an Not und Qual gewöhnt. Wer sagt, die Erde starb, erstickt vom Leid? Sie lebt und singt auch unterm Trauerkleid. | SÅNG OM JORDEN Nej, säg inte att jorden har dött, att man inte kan så eller skörda för hon har bara gömt sig en tid hon har burit en blodig börda. Hon är sargad och svartnad av sorg och besudlad av krigarhorden men man tar inte sältan ur havet och man tar inte modern ur jorden. Hon är uppgrävd och sprängd och bränd men hon är inte död, hon är sårad och hon sörjer med människosorg och gråter med människotårar. Men hon väntar, hon uthärdar allt räkna inte vår jord till de döda. I Hon ska klä sig i blommor och grönt, hon ska älska och växa och föda. Hon ska sjunga sin jordiska sång fast hon ännu är skändad och skövlad för jorden är människans själ och kan inte förtrampas av stövlar. |
