Lingua   

Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr

Lars Wivallius
Lingua: Svedese


Lista delle versioni e commenti


Ti può interessare anche...

Lettera di un condannato
(#iosonomoka)
Robyn And Gandeleyn
(anonimo)
Carmen Lustrale
(anonimo)


Poesia di Lars Wivallius [1642]
Musica: Sull'aria del canto Den signade dag, den signade stund
Cantata da Ulf Bagge
(Christer Karlberg: Chitarra classica)
Sull'aria originale e completa:
Martin Bagge / Mikael Paulsson / Ensemble Mare Balticum: Ack, Libertas!
Canto: Ute Goedecke / Martin Bagge

En dikt av Lars Wivallius [1642]
Musik: Den signade dag, den signade stund
Sjungen av Ulf Bagge
(Christer Karlberg: altgitarr)
Med originalmusik och full text:
Martin Bagge / Mikael Paulsson / Ensemble Mare Balticum: Ack, Libertas!
Sång: Ute Goedecke / Martin Bagge

A poem by Lars Wivallius [1642]
To the tune of Den signade dag, den signade stund
Performed by Ulf Bagge
(Christer Karlberg: classic guitar)
To the original tune and complete lyrics:
Martin Bagge / Mikael Paulsson / Ensemble Mare Balticum: Ack, Libertas!
Singing: Ute Goedecke / Martin Bagge

Galere e stagioni
di Riccardo Venturi

La pietra tombale di Lars Wivallius al Sofia-Katarina-kyrkogård di Stoccolma. Del poeta non si conoscono immagini. Curiosamente, ma significativamente, accanto a lui è sepolto Cornelis Vreeswijk.
La pietra tombale di Lars Wivallius al Sofia-Katarina-kyrkogård di Stoccolma. Del poeta non si conoscono immagini. Curiosamente, ma significativamente, accanto a lui è sepolto Cornelis Vreeswijk.


Lars Svensson, noto come Lars Wivallius, nacque presso Örebro nel 1605 e morì nel 1669 presso Stoccolma. Wivallius è la latinizzazione, molto comune e tipica in Svezia per i cognomi, della località di Vivalla dov'era venuto al mondo; tant'è che il poeta mi fu fatto conoscere, nei primissimi anni '80, da una ragazza svedese che si chiamava, pure lei latinizzata da secoli, Astrid Hovstadius (nome che, in svedese, significherebbe alla lettera "cavaliera dell'amore da una città di corte". Pensate un po').

Da uomo del suo secolo qual era, ebbe una vita da avventuriero; in mezzo alle sue avventure, ebbe modo di diventare il più grande poeta svedese dell'epoca. Una grandezza nata perlopiù in prigione: costantemente senza un soldo, Lars Wivallius aveva infatti pensato di risolvere la questione in un modo piuttosto "classico" per un avventuriero: quello di sposare una donna ricca. Riuscì quindi a sedurre la figlia di una nobilissima famiglia svedese fingendosi il barone Gyllenstierna (cognome che significa "stella d'oro"), vale a dire appartenente a una delle più nobili e antiche casate svedesi; chiaramente mirava soltanto a impossessarsi della cospicua dote della ragazza. Scoperto, né la famiglia della ragazza né, soprattutto, il vero barone Gyllenstierna la presero bene; il poeta fu arrestato, frustato e incarcerato immediatamente. Evase, per poi finire di nuovo in carcere a lungo, a Norimberga in Germania. Vi rimase lunghi anni, dove passò il tempo scrivendo le poesie più belle della letteratura svedese del '600. Come diceva non mi ricordo chi: Dai diamanti non nasce niente...

La più celebre poesia di Lars Wivallius, scritta in galera a Norimberga nel 1642, è questo Lamento per questa secca e fredda primavera. Consiglierei di leggerlo bene una volta che avrò fatto la traduzione, cosa non semplicissima data la lunghezza e la bizzarra grafia dello svedese secentesco: si tratta non solo di uno dei componimenti più belli di Svezia, ma dell'intera letteratura dell'epoca. Un vero e proprio "classico", che, essendo stato scritto come visa ("canzone"), prevedeva il canto: in particolare, lo stesso Lars Wivallius specificò che doveva cantarsi sull'aria del salmo corale Den signade dag, den signade stund ("Il giorno benedetto, l'ora benedetta").

Come in tutti i casi del genere, ho riflettuto un po' se inserire il Lamento in forma autonoma o come "Extra";mi sono deciso per la prima possibilità, ma non solo perché si tratta di una cosa scritta da un uomo incarcerato. Da un corpo in una cella terribile e gelida. L'ho fatto anche perché questa poesia è un esempio senza pari di ciò a cui pensa un uomo in galera, spostando parecchio ciò che chi non vi è, e non vi è mai stato, è propenso spesso a pensare.

In galera si pensa alla libertà; alla giustizia o all'ingiustizia; a come uscirne fuori ad ogni costo (e Lars Wivallius fu anche un evaso). In galera, il "fuori" è questo, assieme a tutti i rimpianti e le disperazioni del caso; in galera non esistono stagioni. Tutto è il medesimo buio, o al massimo un'angusta finestra o una feritoia da dove le stagioni non appaiono, o appaiono pochissimo. Sospese. Immaginate.

Lars Wivallius, invece, doveva avercele bene in mente quando scrisse il suo Lamento da una bojosa senza fondo. Riaffermò la sua umanità dedicandosi alla natura, ed una delle sue più vivide descrizioni che si ricordino. La "fredda e secca primavera" che rende breve l'estate, la quale da quelle parti già lunga non è; l'attesa della pioggerella calda, e la pietà implorata al sole. Tutti gli uccelli del cielo chiamati a raccolta col loro nome, ed un autentico inno alla gioia e alla giovinezza. Con tutto ciò, la Klage-Wiisa di Lars Wivallius diviene una testimonianza meravigliosa di come l'uomo resiste alla prigionia, e come riesce con la sua mente a illuminare le tenebre più fitte.

Si potrebbe dire, naturalmente, che il contenuto metaforico della poesia è chiarissimo, e che il poeta incarcerato non fa proprio niente per nasconderlo. Troppa è l'identita tra la "fredda e secca primavera" e la cella nella quale si trovava; ma la scelta di elevare un siffatto inno alla natura che si risveglia dopo l'inverno è non soltanto indice di genio, e Wivallius ne aveva, ma anche di un'umanità che non si rassegna ad ogni sorta di privazioni. [RV]
klagewijsa


Laurentii Wivallii
Klage-Wijsa/
Öfwer
Thenna torra och kalla Wååhr.

Siunges som:
Then signade dagh/ then signade stund/etc.

1642.


1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.

2.
Godt Maijeregn giff/ lät dugga tätt neer/
Lät warm Dagg Örterna fuchta/
Oss torckan bortdriff/ låt frostet ey meer/
The späda Blomsteren tuchta/
War nådigh/ war nådigh/
för them iagh beer/
Som HERran tiena och fruchta/

3.
Lät Wäderet kolt/ och torckan oblidh/
Ey twinga Rosorna röda/
Lät Åkeren stolt/ ey läggias så nidh/
At han ey Bondan kan föda/
Bewara/ från fahra/
I allan tijdh/
Then späda Jordenes gröda.

4.
Lät Himmelens Port/ uthwidga sin gång/
Hielp Molnen högre upstiga/
Lät höra oss fort/ skön Nächtergals sång/
Som Kölden twingar at tiga/
Lät siunga/ de unga/
Medh Stämmor mång:
Lät Barnen danza och niga.

5.
Låt danza å radh/ Folck stoora och små/
Låt feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh/ lät tilra och stå/
The wååta himmelska Pärlor/
Lät qwittra/ lät tittra/
Steglisor små.
Hoos granna Swänska Sädsärlor.

6.
Giff glädie och tröst/ lät Lärkian ey döö/
Lät lefwa Sommarens Swaala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö/
Som nu mon sorgeligt taala.
Giff Sommar/ giff Blommer/
Giff gott grönt Höö/
Lät Gööken roopa och gaala.

7.
Moot Gryningen bleek/ moot dagningen blidh/
När Natt och Dagh sigh åthskilia/
Lät höras mong leek/ om Sommarens tid.
Diwr danza/ spela och gilja/
I Strömer/ ey glömmer/
Mong Lax/ mong Ijd/
Mong Fisk tå hafwa sin wilia.

8.
Gör Dagen oss lång/ gör Natten oss klaar/
Lät Duggrägn warma neerfalla/
Och locka til Sång/ then Fougel som haar
Tyst warit Winteren kalla/
Lät klinga/ lät springa/
Mongt hion/ mongt paar/
Lät frögdas Menniskior alla.

9.
Gaak fruchtbar oss op/ gaak fruchtbar oss neer/
Och helsa Byiar och Städer/
Mong Åkermans kropp/ tå gläder sig meer/
Som går i tunna Lijnklädher/
I Dalar/ Trast taalar/
Och mong Munn leer/
Och mong Trumetare qwäder.

10.
Ja/ liufliga Sool/ tu fattigh mans wän/
Som titt skeen ingom wilt spaara/
Lyss uppå wårt Bool/ medh Sommar igen
Lät Köld och Torka bortfara/
Nu länchta/ nu tränchta/
Qwinnor och Män/
At gå i Soolskijnet klara.

11.
Gör Sorgen oss kort/ bliff Åkermans wän/
Lät grönska Skogar och Daalar/
Driff torkan oss bort/ giff wätskan som än/
Mong Bondes hierta hugswalar/
Lät siunga/ mång Tunga/
Om Frögd igen/
Som nu bedröfweligt taalar.

12.
Lät Skogen stå grön/ lät Jorden få frucht/
See til at oss intet trängier/
Lät flächta en skön/ och härligh een lucht/
Aff Skoghar/ Åkrar/ och Ängier/
Lät kranzas/ lät danzas/
Medh Frögd och Tucht/
lät bäddas brokota Sänger.

13.
lät Gräset blij blöt/ och Blomsteren skön/
lät danza lilla lekatten/
lät flächta oss sött/ widt uth uppå Siön/
lät skönt wäär blåsa på Hatten/
På Ängen/ giff Sängen/
I Gräset grön/
Åth them som färdas om Natten.

14.
lät Embetsmän få rätt bruka sin Hand/
Och trygg på reesa sigh gifwa/
lät Köpmänner gå til Watn och land/
Tijt the hälst Handelen drifwa/
Aff Rooser/ och Koosor/
Ibland all Stand/
lät mongen frögdefull blifwa.

15.
lätt dagen blij warm/ mong Heerde tå står
I mång grön lustigan Skugga/
Och rester sin Arm/ åth Getter och Fåår/
På Bäär och Äplen lät tugga/
Från Plogen/ åth Skogen/
Så widt han nåår/
lät Oxen titta och glugga.

16.
Släpp Boskapen wall/ löös Oxen ur Bås/
Driff Fää och Fänadt åth Skogen/
lät Öken för Stall/ in under Gudz Låås/
Lät Bonden glädias widh Plogen/
Höst mustigh/ gör lustigh/
Lät Säden fåås/
Aff Åkren ymnigh och mogen.

17.
Lät grönskas hans Fåår/ lät blomstras hans Äng/
Hielp fylla Bingarna blotta/
När Bonden sielff rår/ fåår Krigzman och säng/
At hwila lemmarna trötta/
Still Wreden/ giff Freden/
Mong Pijga/ mong Dräng/
Tå glädias öfwer all måtta.

18.
På Blomster och Löff lät stimma the Bij/
Som dragha Honungen söta.
Men lufften blijr döff/ aff buller och Skrij/
Ther sigh twå Krigzhärar möta/
Still Wreden/ giff Freden/
Gudh statt oss bij/
Som bäst kan Fienden stöta.

19.
Tu råder om Krigh/ tu råder om alt/
Tu råår om Himmelens Fäste/
Ty wil iagh och tigh/ alt hafwa befalt/
Hielp oss till Foot och Häste.
Gör frodigt/ frimodigt/
Hwad nu är kalt/
Tu west allena wårt bäste.

20.
Wij hafwe/ o Gudh/ tigh syndat emoot/
Förlåt oss bristerna swåra/
Wij wele titt Budh/ med bättring och bot/
Nu fölia dagarna wåra/
Låt falla/ medh alla/
Tin wredes Hoot/
Och dämp alt hwad oss kan dåra.

21.
Dämp Wällusten neer/ tin Gåfwor oss lät
Altijdh rätt nyttia och bruka/
Och ändelig iagh beer/ hielp theras beswär
Som tuchtigt sina Bord duka/
Och hielpa/ ey stiälpa/
Then Hand som bär/
Een tom och söndrigan Krwka.

22.
Giff them ett gott Åhr/ them lyse tin Sool/
Som Åhrsens tijder weet deela/
Them Månen och gå/ i Åhr som i Fiool/
At Ny och Nedan ey feela/
The andra/ til wandra/
Til tomma Bool/
Som aldrigh hielpa siukt heela.

Ttryckt i Stockholm/
Åhr 1642.

inviata da Riccardo Venturi - 30/11/2012 - 13:52




Lingua: Svedese

Il testo completo della poesia in grafia svedese moderna.
Visans fulltext i modern svensk rättskrivning.
The poem's full text in modern Swedish spelling.

La cella delle carceri di Norimberga dove fu rinchiuso Lars Wivallius. Qui scrisse, nel 1642, la Klage-Wiisa.
La cella delle carceri di Norimberga dove fu rinchiuso Lars Wivallius. Qui scrisse, nel 1642, la Klage-Wiisa.


In Svezia, la poesia è conosciuta anche come Klagovisa "par excellence". Klagevisa è la forma classica del composto (letteralmente: "canto di lamentazione"), ma è diffusa anche la forma moderna con la legatura in "o". Nella sua versione con musica composta appositamente, Ulf Bagge esegue solo alcune strofe della lunghissima poesia; sono riportate qui in grassetto.
KLAGEVISA ÖVER DENNA TORRA OCH KALLA VÅR

En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma!
Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.


Gott majeregn giv, lät dugga tätt ner,
lät varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, lät frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var rådig!
För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kallt och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
lät åkeren stolt ej läggjas så nid,
att han ej bondan kan föda!
Bevara från fara
i allan tid
den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
lät höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Lät sjunga de unga
med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!


Lät dansa å rad folk, stora och små,
lät färla sommarens färlor!
På blomster och blad lät tillra och stå
de våta himmelska pärlor!
Lät kvittra, lät tittra
steglitsor små,
hos granna svenska sädsärlor!

Giv glädje och tröst, lät lärkjan ej dö,
lät leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer,
giv gott grönt hö,
lät göken ropa och gala!

Mot gryningen blek, mot dagningen blid,
när natt och dag sig åtskilja,
lät höras mång lek om sommarens tid,
djur dansa, spela och gilja!
I strömmer ej glömmer
mång lax, mång id,
mång fisk tå hava sin vilja!

Gör dagen oss lång, gör natten oss klar,
lät duggregn varma nerfalla
och locka till sång den fågel som har
tyst varit vinteren kalla!
Lät klinga, lät springa
mångt hjon, mångt par,
lät fröjdas människor alla!


Gack fruktbar oss upp, gack fruktbar oss ner
och hälsa byar och städer!
Mång åkermans kropp tå gläder sig mer,
som går i tunna linkläder.
I dalar trast talar
och mång mun ler
och mång trumpetare kväder.

Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän,
som titt sken ingom villt spara,
lys uppå vårt bol med sommar igen,
lät köld och torka bortfara!
Nu längta, nu trängta
kvinnor och män
att gå i solskinet klara.


Gör sorgen oss kort, bliv åkermans vän,
lät grönska skogar och dalar,
driv torkan oss bort, giv vätskan, som än
mång bondes hjärta hugsvalar!
Lät sjunga mång tunga
om fröjd igen,
som nu bedröveligt talar!

Lät skogen stå grön, lät jorden få fukt,
se till, att oss intet trängjer,
lät fläkta en skön och härlig en lukt
av skogar, åkrar och ängjer!
Lät kransas, lät dansas
med fröjd och tukt,
lät bäddas brokota sänger!

Lät gräset bli blött och blomsteren skön,
lät dansa lilla lekatten,
lät fläkta oss sött vitt ut uppå sjön,
lät skönt vär blåsa på hatten!
På ängen giv sängen
i gräset grön
åt dem, som färdas om natten!

Lät ämbetsmän få rätt bruka sin hand
och trygg på resa sig giva,
lät köpmänner gå till vatten och land,
tit de helst handelen driva!
Av rosor och kosor
ibland all stand
lät mången fröjdefull bliva!

Lät dagen bli varm! Mång herde tå står
i mång grön, lustigan skugga
och rester sin arm åt getter och får.
På bär och äpplen lät tugga!
Från plogen åt skogen,
så vitt han når,
lät oxen titta och glugga!

Släpp boskapen vall, lös oxen ur bås,
driv fä och fänat åt skogen!
Lät öken få stall in under Guds lås,
lät bonden glädjas vid plogen!
Höst mustig gör lustig,
lät säden fås
av åkren ymnig och mogen!

Lät grönskas hans får, lät blomstras hans äng,
hjälp fylla bingarna blotta!
När bonden själv rår, får krigsman ock säng
att vila lemmarna trötta.
Still vreden, giv freden!
Mång piga, mång dräng
tå glädjas över all måtta.

På blomster och löv lät stimma de bi,
som draga honungen söta!
Men luften blir döv av buller och skri,
där sig två krigshärar möta.
Still vreden, giv freden,
Gud statt oss bi,
som bäst kan fienden stöta!

Tu råder om krig, tu råder om allt,
tu rår om himmelens fäste.
Ty vill jag ock tig allt hava befallt.
Hjälp oss till fot och till häste!
Gör frodigt, frimodigt,
vad nu är kalt!
Tu vest allena vårt bäste.

Vi have, o Gud, tig syndat emot,
förlåt oss bristerna svåra!
Vi vele titt bud med bättring och bot
nu följa dagarna våra.
Lät falla med alla
tin vredes hot,
och dämp allt, vad oss kan dåra!

Dämp vällusten ner, tin gåvor oss lär
alltid rätt nyttja och bruka!
Och äntlig jag ber, hjälp deras besvär,
som tuktigt sina bord duka
och hjälpa, ej stjälpa
den hand, som bär
en tom och söndrigan kruka!

Giv dem ett gott år, dem lyse tin sol,
som årsens tider vet dela,
dem månen ock gå, i år som i fjol,
att ny och nedan ej fela!
De andra lät vandra
till tomma bol,
som aldrig hjälpa sjukt hela!

inviata da Riccardo Venturi - 30/11/2012 - 15:49




Lingua: Italiano

Traduzione italiana di Riccardo Venturi
30 novembre - 3 dicembre 2012



Si vedano le Note alla traduzione. E ce ne sarà qualcuna, di nota, perché lo svedese di Lars Wivallius non è consueto neppure per chi ha una qualche dimestichezza con la lingua. Non soltanto per la grafia, ma anche e soprattutto per alcuni termini arcaici davvero notevoli, cosa del resto ovvia per un testo di simile antichità. Potrebbe essere la prima traduzione completa mai tentata in lingua italiana per questa poesia; ma sono incerto, perché dai miei lontani anni universitari mi ricordo vagamente d'averne già vista una, forse parziale, su una piccola antologia (mi ricordo particolarmente bene delle "cutrettole svedesi", che ho mantenuto nella mia versione). Ma sono ricordi sempre più vaghi e in rete non si trova assolutamente niente; allora mi cimento con questo mio oramai vecchio "demone" di cui ho scoperto soltanto ora una versione musicata (molto bella, peraltro). Quasi nessun tentativo (a parte qualcuno veramente minimo, e casuale) è stato fatto per mantenere la particolarissima e virtuosistica struttura metrica dell'originale: la poesia è composta in settine a rima alternata, ove però ogni quinto verso ha anche una rima interna, spesso ottenuta variando soltanto le iniziali delle due parole rimanti (rosor/kosor, längta/trängta ecc.). Semplicemente impossibile riprodurre tutto ciò in italiano, lingua dalla struttura troppo diversa. Ho seguito quindi il criterio di una traduzione letterale, mantenendo un moderato linguaggio poetico e prendendomi qualche libertà solo in alcuni punti. [RV]
LAMENTO PER QUESTA FREDDA E SECCA PRIMAVERA

Una fredda e secca primavera abbrevia l'estate
e priva del nutrimento dell'inverno.
Aiutaci, Iddio signore! Vedi che la primavera vola via
e che ci dà ben poca gioia.
Caldo sole, abbi pietà!
Ché se il tempo è secco
il freddo rovina l'estate.

Da' buona pioggia in maggio, che cada giù fitta
e che la calda rugiada bagni bene le piante!
Manda via la siccità, fa' sì che il gelo
non condanni più i teneri germogli!
Sii indulgente e ragionevole!
Io prego per coloro
che servono e temono il Signore.

Fa' che il tempo freddo e la siccità inclemente
non faccian perire le rose rosse,
e che il superbo campo non sia tanto arido
da non poter nutrire il contadino!
Proteggi dal pericolo
in ogni frangente
i teneri frutti della terra!

Fa' che le porte del cielo sian sempre aperte,
aiuta le nuvole affinché salgan più alte,
fa' che sentiamo sempre il canto del bell'usignuolo
che il freddo costringe a tacere!
Fa' che i giovani cantino
con tante voci, e che i bimbi
ballino facendo la riverenza!

Fa' che grandi e piccoli ballino in cerchio,
fa' sfarfallar le farfalle estive!
Sulle gemme e le foglie fa' che indugino
le tremolanti e umide gocce del cielo!
Fa' che cinguettino dolcemente
i piccoli cardellini
accanto alle belle cutrettole svedesi! 1

Dacci gioia e conforto, fa' che non muoia l'allodola
e che viva la rondine dell'estate!
Confortaci il cuore sull'isola di Svezia 2
che ora ricordo con tristezza!
Dacci l'estate ed i fiori,
dacci buon fieno verde,
fa' che canti e gorgheggi il cuculo!

Alla pallida aurora, all'alba dolce,
quando il giorno succede alla notte,
facci sentir i giochi in tempo d'estate
degli animali che danzano, giocano e si accoppiano!
Nei fiumi non scordan certo
tanti salmoni e ciprini,
tanti pesci di soddisfare i loro desideri!

Allungaci il giorno, rischiaraci la notte,
fa' che cada giù una pioggerella calda
e chiama a cantar l'uccello che ha
taciuto per il freddo inverno!
Facci sentir l'allegria e il divertimento
di tante coppiette a due e a quattro, 3
fa' che ognuno si rallegri felice!

Diffondi su e giù la tua fertilità
quando passi e saluti paesi e città!
Gode assai più il corpo dei contadini
nel mettersi leggeri vesti di lino.
Nelle valli gorgheggia il tordo,
tante bocche sorridono
e s'odon tanti squilli di tromba!

Sì, vivido sole, tu, amico del povero
che a nessuno vuoi negar la tua luce, 4
splendi sulle nostre case 5 con una nuova estate
e caccia via il freddo e la siccità!
Or bramano e fremono
uomini e donne
d'andar dovunque splenda il sole.

Abbreviaci la pena, sii amico del contadino,
fa' verdeggiar le valli e i boschi,
via l'aridità, da' l'umidità
cui il cuore del villico anela!
Fa' cantar tante lingue
ancor di felicità,
che or parlan di lamentela!

Mantieni verde il bosco, da' acqua alla terra,
bada che niente ci opprima,
e spandi per l'aria un magnifico profumo
di boschi, di campi e di prati!
Fa' che s'inghirlandi e che si danzi
con gioia misurata,
e che si preparin letti di broccato!

Fa' che l'erba sia bagnata e bella la gemma,
fa' che danzi il piccolo ermellino.
Fa' che ci culli il vento al largo nel lago,
e la bella brezza ci soffi sul cappello.
Accogli sui prati
su un letto d'erba verde
i viandanti nella notte!

Fa' che gli artigiani 6 usin bene le mani
e affrontino viaggi sicuri,
fa' che i mercanti vadan per mare e terra
dove aggradi loro commerciare!
Con rose e sentieri fioriti
sta' in mezzo a tutti
color che ne voglian godere!

Riscalda il giorno! Tanti pastori stan
all'ombra gradita e verdeggiante
badando alle greggi con semplici gesti;
da' lor da mangiar mele e bacche!
Dal lavor d'aratro
fin dove può arrivar
fa' mirar il bove ruminante!

Fa' pascolar le bestie, sorti i buoi dalle stalle,
e guida le greggi nei boschi!
Fa' riposar gli animali da lavoro sotto il firmamento,
e fa' che il contadino lavori felice all'aratro!
Rendi gioioso il raccolto e copioso,
e fa' che sia mietuto il grano
dal campo maturo e ubertoso!

Fa' fiorire e verdeggiare i suoi prati,
aiutarlo a empire i granai vuoti!
Un contadino prospero dà un letto anche al soldato
per far riposare le sue membra stanche.
Placa l'ira e da' pace!
Tanti fanciulli e fanciulle
allora gioiscono smodatamente.

Sui fiori e le foglie fa' sciamar le api
che portano il dolce miele!
Ma l'aria si fa greve di grida e dolore
laddove due armate si scontrano.
Placa l'ira e dà pace!
Oh, Dio, sostienici
affinché al meglio resistiamo al nemico!

Tu sei re della guerra e comandi su tutto,
tu regni sulla fortezza celeste.
E per questo io voglio concederti tutto,
aiutaci sia che camminiamo o cavalchiamo!
Fa' fiorire e nutrire
ciò che adesso è freddo!
Tu solo sai ciò che per noi è migliore.

Noi abbiamo, o Signore, contro di te peccato,
perdonaci le nostre gravi mancanze!
Vogliamo il tuo ordine in penitenza
e correzione seguir ora per i nostri giorni.
Lascia cader tutta
la tua collera minacciosa
e reprimi ciò che ci può tentare!

Modera le nostre voglie e insegnaci
a usar sempre bene i duoi doni!
E infine, ti prego, aiuta a sopportare
le pene a color che menan vita frugale.
Aiuta, e non dare impedimento
alla mano che reca
un calice vuoto e spezzato!

Da' loro un buon anno e un sole splendente
che sappia ben separar le stagioni,
ed il chiardiluna crescente e calante
non manchi mai ora e in futuro!
Ma fa' vagar sempre
nel vuoto e nel nulla
chi mai aiuta a guarire il male!
NOTE alla traduzione

[1] Sved. sädsärla, Motacilla alba.

La cutrettola svedese.
La cutrettola svedese.


[2] Ai tempi di Lars Wivallius non si aveva ancora piena coscienza che la Svezia fosse unita alla terraferma anche nell'estremo nord, che non era stato ancora del tutto esplorato e cartografato. Per cui, spesso, essa veniva creduta un'isola. Ma ancora nello svedese moderno, il termine ö può significare anche "penisola".

[3] Il termine arcaico hjon indicava la consuetudine scandinava dell' "adozione stagionale" di una coppia di bambini contadini da parte di un'altra famiglia. Lo hjon era quindi il quartetto formato da due figli propri e da due in adozione temporanea. La traduzione cerca di rendere in qualche modo questo costume assolutamente peculiare.

[4] Costantemente, in tutta la poesia, si hanno forme arcaiche come tu (per il moderno du), tin, titt (per din, ditt "tuo, -a") e "allora" (per ). Si tratta delle forme originali direttamente provenienti da quelle nordiche antiche (þú, þin, þitt, þá). Quelle con la "d-" sono successive e mostrano l'influenza del basso tedesco.

[5] Un altro termine arcaico per "casa, dimora", che trova ancora riscontro nell'islandese ból. In islandese significa piuttosto "fattoria", ma la fattoria nordica è qualcosa di molto diverso dalla nostra.

[6] Ai tempi di Lars Wivallius il termine, il cui primo elemento è entrato nelle lingue germaniche in tempi antichissimi da quelle celtiche (gallico ambactus), significava ancora "artigiano, lavoratore manuale", e non "funzionario pubblico" come significa adesso sotto l'influenza del tedesco Amtsmann.

30/11/2012 - 21:41


Terminata finalmente la traduzione (che, ripeto, potrebbe essere la prima in assoluto, completa, di questo classico della letteratura svedese, ancora due parole. Le prime riguardano le strofe 18 e 19 che, in un certo senso, possono essere lette in senso proprio "contro la guerra". Non scordiamoci che Lars Wivallius vive in un secolo di grande potenza militare del suo paese, potenza che verrà a cessare pochi anni dopo la sua morte, nel 1709, con la disfatta di Poltava subita ad opera delle armate zariste russe. Si può dire che in questo componimento, in cui l'uomo incarcerato si lascia andare a un vero e proprio delirio di gioia, pace e bellezza immaginando proprio ciò che gli è negato in quel momento (un tratto che rende questa poesia umanissima), qualche accenno alla guerra e ai suoi dolori è del tutto naturale. Da notare, comunque, che nelle strofe finali il poeta si rende conto di aver innalzato un perfetto inno pagano alla bellezza della natura e della gioventù alla gioia dei sensi (con riferimenti chiarissimi), in perfetto stile bucolico-arcadico seicentesco (l'influenza della poesia italiana, allora predominante in Europa, è palese); da qui le strofe di "pentimento e contrizione", da buon "peccatore", con tanto di buoni propositi. Forse stonano un po' al termine di questo componimento veramente maestoso, ma sono anch'esse nel pieno stile dell'epoca. Spiace davvero aver proposto soltanto una traduzione letterale che nulla rende del ritmo e della struttura dell'originale; un compito, almeno per ora, troppo gravoso. Spero comunque di aver fatto conoscere, anche attraverso la bella versione musicata di Ulf Bagge, questo autentico capolavoro dell'antica poesia svedese. Capolavoro verso il quale, vorrei ripeterlo, ho una sorta di passione che non risale né a ieri, e nemmeno all'altro ieri. Cercando se esistesse per caso una traduzione italiana in Rete, sono andato a sbattere...soltanto in me stesso, in mie versioni passate. Così, ad esempio, nel mio primo remoto sito Internet, "In Alamanno e in Goto" (1997-98), dove -indovinate un po'- mi occupavo di traduzioni di canzoni d'autore in varie lingue (da Guccini e De André in primis), parlavo già di Lars Wivallius e tentavo addirittura una traduzione de "L'Isola non trovata" di Guccini in svedese seicentesco "wivalliano". Segno inequivocabile che la mia follia non è recente, si potrà ragionevolmente dire. Ma la mia, lo confesso candidamente, è tutta una passione generale per la poesia barocca.

Riccardo Venturi - 3/12/2012 - 20:10




Lingua: Inglese

La versione poetica inglese di John Irons
Final version of the poem by John Irons

John Irons.
John Irons.

Dal blog di John Irons. John Irons vive a Odense, in Danimarca (la città natale di Hans Christian Andersen) ed è un poeta e traduttore inglese dalle letterature scandinave. Un traduttore-poeta, mi si passi l'espressione elegantissima, coi controcoglioni. La seguente è la sua versione in inglese poetico della Klage-Wiisa di Lars Wivallius, postata nella sua versione finale il 10 agosto 2011. John Irons ha eseguito nella sua lingua materna ciò che al sottoscritto sarebbe piaciuto fare, vale a dire una versione poetica, in rima, e con tutte le assonanze; ma la struttura stessa dell'italiano lo impedisce. In inglese, invece, nelle mani di una persona veramente esperta è possibile, e John Irons lo ha dimostrato. Ovviamente, in larghe parti si tratta di una riscrittura "ad sensum"; altro non era possibile fare. Ciò non toglie che, davanti alla fatica di John Irons, non ho potuto altro che alzarmi e tributargli un applauso sincero. [RV]
DIRGE OVER THIS DRY AND COLD SPRING

A dry and cold spring speeds summer’s demise,
of winter food us depriving.
Grant help, heav’nly King, see spring how it flies
and little joy we’re deriving.
Sun warm us, don’t harm us!
For winds chastise
and cold the summer is riving.

Good May-rain set free, let drizzle allay,
let warm dew feed plants that famish!
let drought banished be, let frost cease to flay
and cause all young flowers to languish.
Your curse flee, show mercy!
For those I pray
who serve and fear God with anguish.

Let weather forlorn and drought so unkind
not force red roses to perish,
let fields meant for corn the farmer not find
so barren they no man can nourish!
Make danger a stranger,
and always mind
the earth’s young crops so they flourish!

Let heaven’s great door wide open now swing
help clouds that would be ascending,
let us soon hear sweet nightingales sing
whose lays the cold’s been preventing!
Let voices rejoice as
young hearts take wing!
Let children’s dance know no ending!

Let folk hand in hand now dance, one and all,
let summer’s butterflies flutter!
On petals let stand, on leaves sweetly sprawl
moist pearls too lovely to utter!
let twitter and chitter
goldfinches small
with finest wagtails that scutter!

Give comfort and joy, let larks call and play,
let summer’s swallows not perish.
Our sad breasts alloy that only dismay
now feel, though Sweden we cherish!
Give summer, late-comer,
give good green hay,
let cuckoos cry out with relish!

When daybreak is near, or mild eventide
sees day with night alternating
We luring calls hear at summer’s divide,
God’s creatures dance, play, are mating!
in rivers there quiver
salmon and ide
their spawning anticipating!

Our days make them long, our nights make them clear,
let light, warm drizzle be falling
enticing to song all birds that have here
been mute in winter appalling!
let couples, redoubled
both far and near
rejoice, now summer is calling!

Make fruitful each crop, each creature beguile
o’er town and village when faring,
The ploughman’s limbs hop and dance all the while
he thin-spun linen is wearing.
Each thrush in dale gushes
and folk all smile
and many a trumpeter’s blaring.

Oh, sun ever bright, you poor man’s true friend,
your rays nobody denying,
light up our dwellings with summer again
let cold and drought off be hying!
Hard-pressed though soon blessed go
women and men
where’er sun’s warmth they are spying.

Our sorrows make brief, the ploughman befriend,
let green deck forest and valley,
from drought grant relief, and moisture now send
so farmers’ hearts soon may rally!
Rejoicing, let voices
in joy ascend
that yet but mournful words tally!

Let green clothe the trees, let fruit fill the earth,
ensure no need can oppress us,
to quickening breeze full-scented give birth
from field, mead, forest to bless us!
Grant garlanding, dancing
with measured mirth,
let bright-hued beds convalesce us!

Let grass become lush and flowers fair to see,
let ermines frolic and revel,
let cool breezes brush us far out at sea,
let soft winds hat-strings unravel!
In meadows find beds or
in green-clad lea
for those that nightly do travel.

Let craftsmen display the skill of their hand
and journey safe from all stealing,
let merchants find way on water and land
to where they fain would be dealing!
By nosegays and pathways
the joy expand
which high and low may be feeling!

Let days become warm! Let herdsmen still keep
their watch in pleasant shade hunching,
while shaking an arm at goats and at sheep,
on apples and berries lunching!
From ploughshare to bough fair
in one wide sweep
let oxen stare, their cud munching!

Let livestock now graze, from stalls oxen prise,
to forests drive cattle willing!
Let working beasts gaze ’neath God’s open skies,
let ploughmen rejoice while tilling!
Let fields share full yield where
the final prize
is ripe corn ready for milling!

Their meadows let flower, their furrows turn green,
their granaries help replenish!
With farmers in power, no soldier has seen
from lack of bed he need perish.
Wrath cease now, give peace now!
Both lad and colleen
know endless joys they can cherish.

Let crowding bees hum round flower and leaf
while honey sweet they’re extracting!
The air though is dumb from screams and sore grief
where armies war are enacting.
Wrath cease now, give peace now,
God grant relief,
to stop our foes from impacting!

O’er war you are king, o’er all you are lord,
o’er heaven’s stronghold presiding.
And thus everything I do you accord.
Help us on foot or when riding!
Make flourish and nourish
what’s cold and flawed!
You are our solace abiding.

Oh God, we have sinned against you, forgive
our many failings’ confusion!
Let penance rescind them, for we would live
our new lives free from illusion.
Though wroth, be you loath our
hearts to misgive,
though free from harmful delusion!

Restrain our desires, and teach us through prayers
to rightly use what you’ve given!
Whatever transpires, pray lessen the cares
of those to frugal life driven,
assist and resist not
the hand that bears
a bowl that’s empty and riven!

Grant them a good year, and o’er them let reign
your sun that seasons does sever,
the moon too so clear, let wax and let wane
that its pure light they lack never!
But those who oppose you,
the sick disdain,
may each house shun them for ever!

inviata da Riccardo Venturi - 3/12/2012 - 20:23




Lingua: Tedesco

Deutsche Version / Versione tedesca / German version / Version allemande / Saksankielinen versio:
Klaus-Rüdiger Utschick


Klaus-Rüdiger Utschick
Klaus-Rüdiger Utschick
Klagelied über diesen dürren und kalten Lenz

Im Lenz dürr und kalt der Sommer verdorrt
und wird der Herbst schon vertrieben.
O Himmel, hilf bald, der Frühling geht fort,
sieh, Freud ist wenig geblieben.
Sonn warme, erbarme!
Im kalten Nord
die Frühlingslüfte zerstieben.

Gut Mairegen spend und labenden Tau,
gib warme Schauer den Früchten!
Dem Frost mach ein End und Kälte mach lau
und schmück die Blüten mit Düften!
Bann Schade mit Gnade!
Auf jene schau,
die ehrn den Herrn und ihn fürchten.

Gib Freude und Trost aus huldvoller Hand
und laß die Abendluft kühlen!
Erquick jede Brust im schwedischen Land,
die nun mag sorgenvoll fühlen!
Gib Krumen, gib Blumen,
gib duftend Heu,
laß Kuckuck rufen und buhlen.

Die Tage mach lang, die Nächte mach klar,
und warme Schauer laß fallen!
Lock Vogel zum Sang, der stille doch war,
und keinen Lockruf ließ schallen!
Laß klingen, laß springen
manch Magd, manch Paar!
Gib Freude den Menschen allen!

Gib Wäldern dein Grün, gib Feuchte der Luft,
gib, daß uns nichts soll bedrängen,
laß fächeln so schön den blumigen Duft,
laß Felder und Äcker besprengen!
Gib Kränze für Tänze
in Freud und Zucht
und Betten auf blumigen Hängen.

Laß tanzen in Reihn nun froh groß und klein,
gib Sommers läuternden Segen!
Für Blüten und Seim, durchsichtig und rein,
send perlend belebenden Regen!
Laß härmen, laß lärmen
Stieglitze klein
und schwirren Himmel entgegen!

Das Gras netze lind und Feldblumen schön,
das kleine Wiesel laß rasen,
laß fächeln den Wind auf Bächen und Seen
und laß um die Hüte ihn blasen!
Auf Matten gib Betten
im Grase grün
für die, die wandern auf Straßen.

Im Morgenlicht blass beim dämmernden Tag
die Nacht nimmt Abschied im stillen;
in Moos und Morast, im Wald und im Hag
laß Tiere schwirren und spielen,
in Gischten die Fische
beim Wellenschlag
laß tummeln nach ihrem Willen.

Vom Koben zum Wald den Ochsen nun lenk
und treib das Vieh auf die Weide,
der Herde als Stall die Lichtung dort schenk,
dem Bauer am Pfluge schenke Freude!
Herbst saftig macht lustig!
Laß reifen die Saat,
daß nichts den Acker vergeude.

Laß grünen dem Schaf und blühen die Weid,
hilf füllen Bottiche wieder!
Der Bauersmann brav, will enden all Streit,
der Kriegsmann will ruhen die Glieder.
Geschieden in Frieden!
Manch Bursche, manch Maid
dann singen froh ihre Lieder.

Du herrschst über Krieg und herrschst überall
und über Himmel und Erde,
doch Einhalt gebiet dem Fürst und Vasall,
hilf uns zu Fuß und zu Pferde!
Mach mutig, freimütig,
bald wird es kalt!
Du weißt, wie bestens es werde.

Gib ihnen ein Jahr, von Sonne erhellt,
die weiß die Zeit recht zu teilen,
und läßt den Mond klar bescheinen die Welt,
um mit seinem Licht zu verweilen.
Die andern laß wandern
auf kargem Feld,
die nimmer helfen zu heilen.

Ja, Sonne, dein Strahl den Armen ist hold,
die ihn im Herzen bewahren,
beleucht unser Mahl mit Sommer und Gold,
und Dürre und Kälte laß fahren!
Wir trachten und schmachten,
freun uns der Welt,
freun uns der Sonne, der klaren.

inviata da Riccardo Venturi - 14/3/2024 - 02:06


It might seem strange that I have chosen this poem, one of my favourite poems of all times and countries, for my winter solstice wishes (I say so because I do not believe in any god, saviour or supernatural entity -except tomtar, of course): a poem about spring and summer in late December! Winter nights are long and dark even in southern countries. But summer begins on 21 December, the day when days begin to draw out again. This is my true wish to you all: Sol varma, förbarma!

Riccardo Venturi - 23/12/2018 - 06:27




Pagina principale CCG

Segnalate eventuali errori nei testi o nei commenti a antiwarsongs@gmail.com




hosted by inventati.org