
Laurentii Wivallii
Klage-Wijsa/
Öfwer
Thenna torra och kalla Wååhr.
Siunges som:
Then signade dagh/ then signade stund/etc.
1642.
Klage-Wijsa/
Öfwer
Thenna torra och kalla Wååhr.
Siunges som:
Then signade dagh/ then signade stund/etc.
1642.
1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.
2.
Godt Maijeregn giff/ lät dugga tätt neer/
Lät warm Dagg Örterna fuchta/
Oss torckan bortdriff/ låt frostet ey meer/
The späda Blomsteren tuchta/
War nådigh/ war nådigh/
för them iagh beer/
Som HERran tiena och fruchta/
3.
Lät Wäderet kolt/ och torckan oblidh/
Ey twinga Rosorna röda/
Lät Åkeren stolt/ ey läggias så nidh/
At han ey Bondan kan föda/
Bewara/ från fahra/
I allan tijdh/
Then späda Jordenes gröda.
4.
Lät Himmelens Port/ uthwidga sin gång/
Hielp Molnen högre upstiga/
Lät höra oss fort/ skön Nächtergals sång/
Som Kölden twingar at tiga/
Lät siunga/ de unga/
Medh Stämmor mång:
Lät Barnen danza och niga.
5.
Låt danza å radh/ Folck stoora och små/
Låt feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh/ lät tilra och stå/
The wååta himmelska Pärlor/
Lät qwittra/ lät tittra/
Steglisor små.
Hoos granna Swänska Sädsärlor.
6.
Giff glädie och tröst/ lät Lärkian ey döö/
Lät lefwa Sommarens Swaala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö/
Som nu mon sorgeligt taala.
Giff Sommar/ giff Blommer/
Giff gott grönt Höö/
Lät Gööken roopa och gaala.
7.
Moot Gryningen bleek/ moot dagningen blidh/
När Natt och Dagh sigh åthskilia/
Lät höras mong leek/ om Sommarens tid.
Diwr danza/ spela och gilja/
I Strömer/ ey glömmer/
Mong Lax/ mong Ijd/
Mong Fisk tå hafwa sin wilia.
8.
Gör Dagen oss lång/ gör Natten oss klaar/
Lät Duggrägn warma neerfalla/
Och locka til Sång/ then Fougel som haar
Tyst warit Winteren kalla/
Lät klinga/ lät springa/
Mongt hion/ mongt paar/
Lät frögdas Menniskior alla.
9.
Gaak fruchtbar oss op/ gaak fruchtbar oss neer/
Och helsa Byiar och Städer/
Mong Åkermans kropp/ tå gläder sig meer/
Som går i tunna Lijnklädher/
I Dalar/ Trast taalar/
Och mong Munn leer/
Och mong Trumetare qwäder.
10.
Ja/ liufliga Sool/ tu fattigh mans wän/
Som titt skeen ingom wilt spaara/
Lyss uppå wårt Bool/ medh Sommar igen
Lät Köld och Torka bortfara/
Nu länchta/ nu tränchta/
Qwinnor och Män/
At gå i Soolskijnet klara.
11.
Gör Sorgen oss kort/ bliff Åkermans wän/
Lät grönska Skogar och Daalar/
Driff torkan oss bort/ giff wätskan som än/
Mong Bondes hierta hugswalar/
Lät siunga/ mång Tunga/
Om Frögd igen/
Som nu bedröfweligt taalar.
12.
Lät Skogen stå grön/ lät Jorden få frucht/
See til at oss intet trängier/
Lät flächta en skön/ och härligh een lucht/
Aff Skoghar/ Åkrar/ och Ängier/
Lät kranzas/ lät danzas/
Medh Frögd och Tucht/
lät bäddas brokota Sänger.
13.
lät Gräset blij blöt/ och Blomsteren skön/
lät danza lilla lekatten/
lät flächta oss sött/ widt uth uppå Siön/
lät skönt wäär blåsa på Hatten/
På Ängen/ giff Sängen/
I Gräset grön/
Åth them som färdas om Natten.
14.
lät Embetsmän få rätt bruka sin Hand/
Och trygg på reesa sigh gifwa/
lät Köpmänner gå til Watn och land/
Tijt the hälst Handelen drifwa/
Aff Rooser/ och Koosor/
Ibland all Stand/
lät mongen frögdefull blifwa.
15.
lätt dagen blij warm/ mong Heerde tå står
I mång grön lustigan Skugga/
Och rester sin Arm/ åth Getter och Fåår/
På Bäär och Äplen lät tugga/
Från Plogen/ åth Skogen/
Så widt han nåår/
lät Oxen titta och glugga.
16.
Släpp Boskapen wall/ löös Oxen ur Bås/
Driff Fää och Fänadt åth Skogen/
lät Öken för Stall/ in under Gudz Låås/
Lät Bonden glädias widh Plogen/
Höst mustigh/ gör lustigh/
Lät Säden fåås/
Aff Åkren ymnigh och mogen.
17.
Lät grönskas hans Fåår/ lät blomstras hans Äng/
Hielp fylla Bingarna blotta/
När Bonden sielff rår/ fåår Krigzman och säng/
At hwila lemmarna trötta/
Still Wreden/ giff Freden/
Mong Pijga/ mong Dräng/
Tå glädias öfwer all måtta.
18.
På Blomster och Löff lät stimma the Bij/
Som dragha Honungen söta.
Men lufften blijr döff/ aff buller och Skrij/
Ther sigh twå Krigzhärar möta/
Still Wreden/ giff Freden/
Gudh statt oss bij/
Som bäst kan Fienden stöta.
19.
Tu råder om Krigh/ tu råder om alt/
Tu råår om Himmelens Fäste/
Ty wil iagh och tigh/ alt hafwa befalt/
Hielp oss till Foot och Häste.
Gör frodigt/ frimodigt/
Hwad nu är kalt/
Tu west allena wårt bäste.
20.
Wij hafwe/ o Gudh/ tigh syndat emoot/
Förlåt oss bristerna swåra/
Wij wele titt Budh/ med bättring och bot/
Nu fölia dagarna wåra/
Låt falla/ medh alla/
Tin wredes Hoot/
Och dämp alt hwad oss kan dåra.
21.
Dämp Wällusten neer/ tin Gåfwor oss lät
Altijdh rätt nyttia och bruka/
Och ändelig iagh beer/ hielp theras beswär
Som tuchtigt sina Bord duka/
Och hielpa/ ey stiälpa/
Then Hand som bär/
Een tom och söndrigan Krwka.
22.
Giff them ett gott Åhr/ them lyse tin Sool/
Som Åhrsens tijder weet deela/
Them Månen och gå/ i Åhr som i Fiool/
At Ny och Nedan ey feela/
The andra/ til wandra/
Til tomma Bool/
Som aldrigh hielpa siukt heela.
Ttryckt i Stockholm/
Åhr 1642.





Musica: Sull'aria del canto Den signade dag, den signade stund
Cantata da Ulf Bagge
(Christer Karlberg: Chitarra classica)
Sull'aria originale e completa:
Martin Bagge / Mikael Paulsson / Ensemble Mare Balticum: Ack, Libertas!
Canto: Ute Goedecke / Martin Bagge
En dikt av Lars Wivallius [1642]
Musik: Den signade dag, den signade stund
Sjungen av Ulf Bagge
(Christer Karlberg: altgitarr)
Med originalmusik och full text:
Martin Bagge / Mikael Paulsson / Ensemble Mare Balticum: Ack, Libertas!
Sång: Ute Goedecke / Martin Bagge
A poem by Lars Wivallius [1642]
To the tune of Den signade dag, den signade stund
Performed by Ulf Bagge
(Christer Karlberg: classic guitar)
To the original tune and complete lyrics:
Martin Bagge / Mikael Paulsson / Ensemble Mare Balticum: Ack, Libertas!
Singing: Ute Goedecke / Martin Bagge
di Riccardo Venturi
Lars Svensson, noto come Lars Wivallius, nacque presso Örebro nel 1605 e morì nel 1669 presso Stoccolma. Wivallius è la latinizzazione, molto comune e tipica in Svezia per i cognomi, della località di Vivalla dov'era venuto al mondo; tant'è che il poeta mi fu fatto conoscere, nei primissimi anni '80, da una ragazza svedese che si chiamava, pure lei latinizzata da secoli, Astrid Hovstadius (nome che, in svedese, significherebbe alla lettera "cavaliera dell'amore da una città di corte". Pensate un po').
Da uomo del suo secolo qual era, ebbe una vita da avventuriero; in mezzo alle sue avventure, ebbe modo di diventare il più grande poeta svedese dell'epoca. Una grandezza nata perlopiù in prigione: costantemente senza un soldo, Lars Wivallius aveva infatti pensato di risolvere la questione in un modo piuttosto "classico" per un avventuriero: quello di sposare una donna ricca. Riuscì quindi a sedurre la figlia di una nobilissima famiglia svedese fingendosi il barone Gyllenstierna (cognome che significa "stella d'oro"), vale a dire appartenente a una delle più nobili e antiche casate svedesi; chiaramente mirava soltanto a impossessarsi della cospicua dote della ragazza. Scoperto, né la famiglia della ragazza né, soprattutto, il vero barone Gyllenstierna la presero bene; il poeta fu arrestato, frustato e incarcerato immediatamente. Evase, per poi finire di nuovo in carcere a lungo, a Norimberga in Germania. Vi rimase lunghi anni, dove passò il tempo scrivendo le poesie più belle della letteratura svedese del '600. Come diceva non mi ricordo chi: Dai diamanti non nasce niente...
La più celebre poesia di Lars Wivallius, scritta in galera a Norimberga nel 1642, è questo Lamento per questa secca e fredda primavera. Consiglierei di leggerlo bene una volta che avrò fatto la traduzione, cosa non semplicissima data la lunghezza e la bizzarra grafia dello svedese secentesco: si tratta non solo di uno dei componimenti più belli di Svezia, ma dell'intera letteratura dell'epoca. Un vero e proprio "classico", che, essendo stato scritto come visa ("canzone"), prevedeva il canto: in particolare, lo stesso Lars Wivallius specificò che doveva cantarsi sull'aria del salmo corale Den signade dag, den signade stund ("Il giorno benedetto, l'ora benedetta").
Come in tutti i casi del genere, ho riflettuto un po' se inserire il Lamento in forma autonoma o come "Extra";mi sono deciso per la prima possibilità, ma non solo perché si tratta di una cosa scritta da un uomo incarcerato. Da un corpo in una cella terribile e gelida. L'ho fatto anche perché questa poesia è un esempio senza pari di ciò a cui pensa un uomo in galera, spostando parecchio ciò che chi non vi è, e non vi è mai stato, è propenso spesso a pensare.
In galera si pensa alla libertà; alla giustizia o all'ingiustizia; a come uscirne fuori ad ogni costo (e Lars Wivallius fu anche un evaso). In galera, il "fuori" è questo, assieme a tutti i rimpianti e le disperazioni del caso; in galera non esistono stagioni. Tutto è il medesimo buio, o al massimo un'angusta finestra o una feritoia da dove le stagioni non appaiono, o appaiono pochissimo. Sospese. Immaginate.
Lars Wivallius, invece, doveva avercele bene in mente quando scrisse il suo Lamento da una bojosa senza fondo. Riaffermò la sua umanità dedicandosi alla natura, ed una delle sue più vivide descrizioni che si ricordino. La "fredda e secca primavera" che rende breve l'estate, la quale da quelle parti già lunga non è; l'attesa della pioggerella calda, e la pietà implorata al sole. Tutti gli uccelli del cielo chiamati a raccolta col loro nome, ed un autentico inno alla gioia e alla giovinezza. Con tutto ciò, la Klage-Wiisa di Lars Wivallius diviene una testimonianza meravigliosa di come l'uomo resiste alla prigionia, e come riesce con la sua mente a illuminare le tenebre più fitte.
Si potrebbe dire, naturalmente, che il contenuto metaforico della poesia è chiarissimo, e che il poeta incarcerato non fa proprio niente per nasconderlo. Troppa è l'identita tra la "fredda e secca primavera" e la cella nella quale si trovava; ma la scelta di elevare un siffatto inno alla natura che si risveglia dopo l'inverno è non soltanto indice di genio, e Wivallius ne aveva, ma anche di un'umanità che non si rassegna ad ogni sorta di privazioni. [RV]